Häromdagen brann det i mina simmars hem!

En före-bild:

En efter-bild:

Det absolut bästa var att boken och min vackra ljusdekoration klarade sig oskadda, phuu..!
- De hade blivit dyra att ersätta ;)

Del 2

Liz
 

Ema: - Liiz!

Skenet som strålar omkring henne bränner mina ögon. De små stunderna som jag kan öppna dem för att se, så ser jag bara hennes smärtsamma, vädjande ansiktsuttyck.

- Hjälp mig.. viskar hon.
 

Helt oförmögen att röra mig kan jag varken svara på hennes rop eller springa till hennes undsättning. Som om att det var det som skrämde mig mest? Nej, de kalla kårarna ven genom mig när jag förstod: jag vill inte rädda henne...

Den hemska känslan satt kvar i mig även när jag förstod att det bara var en dröm.
Kvällen innan hade jag lovat pappa att jag skulle på arbetsintervjun hos Marcs, jag hade läst på lite om om viktiga saker sekreterare bör kunna och somnat under mina studier i soffan.
Minnet av drömmen om Emanuela bleknade för var vaken sekund som gick, efter några minuter minns jag bara den hemska känslan som jag hade känt i slutet av drömmen. Den känslan kommer jag nog få dras med en bra tid fram över. 

Klockan 9:05 satte jag mig i bilen och styrde den mot Marcs herrgård som är belägd i centrala Hidden Springs.
 

20 minuter senare svänger jag in på herrgårdens privata infart. En känsla av oro och nervositet sköljer över mig; är det här rätt? Ska jag verkligen söka det här jobbet?

Jag måste stanna någon minut eller två vid bilen och reflektera över om jag ska åka hem, ringa till Sam Marcs och klaga på plötsligt obotlig magsjuka. Men innan jag hinner tänka tanken två gånger så drar jag upp mina lodisvantar och går med stolta steg mot entren av huset.

Den tre steg långa trappan ser pampig men kort ut, trots det så känns det som att jag likt en myra kravlar upp de tre stegen under ovanligt lång tid.
PLING, ringklockan ringer.

Ett vackert hembiträde öppnar dörren men säger ingenting.

Jag betraktar henne medan hon verkar utföra en märklig rutin; hon går ut genom dörren på ett avslappnat sätt, sedan stänger hon dörren och blir stel som en pinne medan hon hälsar på mig. Hon presenterar sig inte utan frågar om mitt ärende.

Jag tror hon skämtar och är beredd med en motvits, men säger den inte som tur är.

Liz: - Mitt namn är Melissa, jag är här för arbetsintervjun.

Biträdet betraktar mig från top till tå med en skeptisk blick.
Hembiträdet: - Nå, kom med in.

Trots hembiträdets kalla mottagande så kan jag inte låta bli att bli lycklig igen när jag ser det pampiga inredet i huset.

Hela huset verkar vilja fylla mig med värme, och jag känner mig otroligt hemmastadd med detsamma.

Mitt i hela det varma viner en kall blixt genom mig, jag känner blicken innan jag ser den...

Det är första gången jag ser Jack så nära, och han står bara och stirrar på mig. Och jag stirrar tillbaka...
Hans ögon utstrålar någonting hotfullt som får mig att snabbt dra bort blicken. Mitt hjärta flänger runt i bröstkorgen och jag får nästan svårt att andas. Jag skyndar bort från honom och till hembiträdet som ropar på mig ifrån någon sorts garderob.

När jag hängt av mig kappan vill biträdet att jag ska följa henne ytterligare. Hon leder mig till ett rum med märklig mansfigur i.

Hembiträdet: - Melissa, herrn.

Mannen funderar sammanbitet innan han brister ut i ett leende: - Kom in vännen, jag är Sam.

Även fast han ler är jag lite på min vakt, jag misstänker att han har ett väldigt skiftbart humör.
- Slå dig ned så ska vi diskutera.
 

- Ja.. Din far ringde ju mig här igår och berättade att du är en väldigt talangfull ung dam på jakt efter jobb.

"Sa pappa så..?"
- Ehmm...

- Alltså.. Jag jobbar hos Miss Ruth Moss i bokhandeln. Men, jag är på jakt efter nytt jobb. Så det sista stämmer väl..

Sam Marcs ler nöjt.
- Där ser man.. Jo, jag vill att den här sekreterartjänsten som jag har att erbjuda ska fyllas snarast. Det är viktigt att arbetet kommer igång. Hur gammal är du, exakt?

Utan att tänka efter svarar jag: - Jag ska om någon månad fylla tjugo..
Direkt eftråt börjar jag undra varför han tycker min exakta ålder är så väsentlig.

- Perfekt! utbrister han lyckligt. Följ mig! fortsätter han sedan.

När vi går ut i den stora entren dras min blick till stället där han stod, jag blir besviken av att se att han inte står kvar. Jag skulle så gärna vilja se honom av någon anledning..

- Kommer du?! ropar Sam efter mig från övervåningen.

Min trans avslutas, och jag skäms lite över mina tankar. Varför hade de betett sig så?

Sams ansikte har mulnat ihop när vi går in i ett av rummen på övervåningen. Först oroar det mig, men snabbt förstår jag att det karga och ibland elaka ansiktet döljer någon väldigt vänligt.

- Nååå, det här är i alla fall arbetsplatsen jag har att erbjuda. Vad tycker du?

Samma känsla som jag fick i entren återvänder till mig nu, rummet är en dröm.

De mysiga creamfärgade väggarna är iögonfallande. Möblerna är majestätiska och exklusiva. Men det jag inte kan slita blicken ifrån är utsikten. Utanför böljar vågor blå, de bryts där berget dyker ner mot havet och de två möts och blir ett.

- Provsitt, provsitt! insisterar Sam och pekar på skrivbordsstolen. Den viktigaste platsen av dem alla. tillägger han med leende mun.

Jag slår mig ned på stolen, den har obeskrivlig komfort.

- Den, hehe.. den är super! är den enda löjliga meningen jag lyckas få ur mig.

- Datorn, lever den upp till förväntningar?

- Ehm.. Det vet jag inte.. Den är vacker i alla fall.

- Starta upp den!

Jag öppnar luckan till LapTopen. Ett diskret pling hörs innan datorns fläktar slår igång och jag förstår att den redan är påsatt.

- Provskriv! befaller Sam.

Fingrarna glider lätt över de mjuka tangenterna, jag har aldrig varit med om ett sådant bekvämt tangentbord.

- Jag har förstås pratat med Jack om den här tjänsten.

Mina fingrar slinter till över knapparna när han nämner hans namn och datorn ger ifrån sig ett plågande pip.

- Hehe, ojdå..

- ... men han säger att det inte är någonting för honom. Han har tydligen bättre saker för sig. fortsätter Sam helt obemärkt.

- J-jasåå? stammar jag fram, fortfarande generad över att jag redan lyckats plåga datorn så.

Jag får för mig att jag inte borde röra vid dyrbara saker just nu och stänger igen luckan till datorn igen.

- Ja, du vet ungdomar nu för tiden. Hehe, men han kanske vill börja vara hemma mer nu när han märker att du kommer börjar jobba och vara här om dagarna. Eller om dagarna och dagarna, när det behövs kanske jag borde säga. De fasta tiderna är 9:00-15:00, men jour är viktigt, jag kan behöva dig när som helst så se till att inte vara för långt borta, haha!

Hans höga grova skratt skär genom märg och ben.

- Det är självklart bra betalt med så obekväma arbetstider!

- Jag förstår..

Dörren till kontoret öpnnas.

Hembiträdet: - Herrn, ni har besök.

- Jag är upptagen nu Margaret!

Hembiträdet ser seriös ut: - Det är Josh Fawn.

- Så pass. svarar Sam kort och allvarlig.

Han slappnar tillslut av lite: - Säg åt honom att jag kommer senare.

- Han insisterade på att han var tvungen att tala till dig nu, det är väldigt viktigt.

Sams' ansikte stelnar till igen.

Han reser sig utan att släppa Margaret med blicken.

När han passerar mitt skrivbord rycker det lite i hans gipor medan han säger att han snart är tillbaka.

- Jaha.. vad ska jag göra nu då?
Som den lilla bokmal jag är så söker jag mig snabbt till bokhyllorna i rummet. Men de fylls bara av en massa marknadsföringsböcker och aktiekurser. Jag hittar dock en bekant deckare jag redan läst två gånger, men hellre att jag läser den en tredje gång än att ens öppna de där marknadsböckerna!

Jag tar deckaren och slår mig ner i den härliga stolen.

Det går trögt att läsa. Inte för att jag redan läst den, inte heller för att språket är gammaldags. Det går trögt eftersom mitt huvud hela tiden vill fokusera på de röster jag hör utifrån.

Min nyfikenhet kan inte tämjas och jag smyger ut på balkongen.

Jag stannar först på ett säkert avstånd ifrån de båda diskuterarna. Men jag kan endast urskilja ett fåtal av alla de orden de säger och jag vill veta mer!

Så jag har egentligen inget annat val än att smyga mig ännu nämre räcket för att höra dem. Jag trycker mig intill husväggen så de har så liten chans som möjligt att se mig, samtidigt som jag kan klart och tydligt höra vad de säger.

Den ena mannen ser arg ut, det måste vara Josh Fawn som hade något så otoligt viktigt att prata med Sam om. Han verkar skälla ut Sam.

Josh: - Vi har båda bestämt tillsammans att sånt här ska få ha sin gång! Utan att vi inflikar och lägger oss i! Det som blir, det blir! Dessutom är chansen lika stor att flickan blir det du vill, som att hon blir det jag vill. Det förstår du va?

Sam hånskrattar fram ett gensvar: - Lille Josh, det verkar som att du är nervös.

- Inte det minsta, men en överenskommelse är en överenskommelse!

- Jag kan lova dig, Josh. Att det här handlar om affärer och affärer endast! Vill flickan ha jobbet får hon det, oavsett.

"Flickan... Är det... jag?"

Som om de båda männen hört mina tankar så slutar de att prata. Rädd för att någon utav dem ska rikta sin blick upp mot mig förbereder jag min flyktväg.

Men när jag ska vända mig om får jag syn på Jack. Han står och kollar rakt mot mig, jag får känslan av att han förstår att jag tjuvlyssnat.

Med mitt jojo-hjärta i halsgropen springer jag klumpigt in på kontoret igen.

Jag slår mig ned på stolen och försöker lugna ner mitt hjärta och min andning. Ingen chans att Sam får misstänka någonting, jag måste ha det här jobbet!

När jag hör steg i trappan förstår jag att Sam är påväg upp till kontoret. Snabbt öppnar jag upp laptopen och startar upp ett program.

Plötsligt tystnar stegen och jag hör att det är någon som stoppat Sam på sin väg in på kontoret. Sam diskuterar flitigt med någon precis utanför, och det är varken Margarets eller Josh' röst som är den andra.

Pulsen stiger återigen och jag kan knappt hålla mig lugn längre. Mina fingrar flyger över tangentbordet och inte en bokstav blir rätt i det jag tänkt skriva. Det ser ut som ett barn har suttit och knappat hej vilt. Jag bestämmer mig för att gå in på en websida och snabbt försöker jag lära mig en artikel som står skriven där.

Dörren öppnas. Bara 2 stycken kvar! Steg kommer närmare. Orden snurrar ihop till en soppa på mitten av skärmen.

Han kommer in och slår sig lugnt ner på stolen där han satt tidigare.

Först tittar hon normalt på mig..

Men sedan låter han blicken flacka och den tilltar ett sarkastiskt obekvämt uttryck.
Jag slår ihop laptopen och ler frågande mot honom.
 

Han skickar en misstänksam blick tillbaka. 

- Nå, hittat någonting här omkring som du gillar ännu?  frågar han sarkastiskt tillslut.

Jag ber för min Gud att han inte vet att jag har tjuvlyssnat, men det verkar oförnekligen så.

- Mycket. De här programmen skulle jag vilja ha en kopia på så jag kan öva lite mer hemma. De är väldigt svåra att förstå sig på, i alla fall på så här kort tid. Och de är väl dessa vi ska arbeta med? försöker jag med för att få honom sluta misstänka mig.

Sams sarkastiska leende försvinner och han verkar bli sitt gamla jag igen.

- Självklart är datorn din, du kan ta med den dit du går. Så har du alltid programmen med dig.

- Åh, jaså? svarar jag ställt. T-tack så mycket då.

Sam följer mig ner efter vi samtalat lite om arbetstider på kontoret.

- Det börjar bli mörkt ute, och du bor långt härifrån. Jack kan köra dig hem om du vill.

Hjärtat slår en volt. Hela kroppen säger åt mig att acceptera erbjudandet.

- Tack, men det är lugnt. Jag har egen bil. Och dessutom har jag ett ärende jag måste ordna innan jag åker hem. Men tack ändå!

Som att tacka nej till pengar...

- Som du vill..

 - Vi ses imorgon klockan 9:00 då, Melissa. Margaret hjälper dig ut.

Jag mumlar ett svar.

Margaret dyker snabbt upp vid min sida med min jacka.

Jag drar på mig den snabbt och tackar för mig.

Jag vänder mig inte om en enda gång på vägen ut, men jag känner hela tiden hans blick på min rygg.

När jag styr ut bilen från den gigantiska herrgården andas jag äntligen ut.

Lättad över att jag fått jobbet, men ändå misstänksam mot samtalen och framförallt helt oviss när det gäller Jack. Vad är det med honom?

Jag skjuter tankarna ifrån mig medan jag parkerar bilen utanför Miss Moss bokhandel. Ema kommer bli förkrossad när hon får veta det här. Och när jag tänker på Emanuela kommer de kalla kårarna tillbaka.

Tvättbjörnarna i spelet (TS3-H) utgår ifrån katternas prototyp men de går med böjd rygg, nästan likt en iller.

Tvättbjörnen rör sig således som en katt i spelet, bortsett från när den går.

En oblyg tvättbjörn tar sig en tupplur på min gräsmatta!

Likheten med en katt...

... och olikheten!

.

Har du tröttnat på att du måste spara kull efter kull med kattungar (eller valpar för den delen) för att du inte vill att de ska försvinna ut i tomma intet och bort från spelet. Jag har ett litet tips för hur du får ut dina husdjur till andra simmar runt om i kvarteret!

 Min familj har precis fått en kull kattungar. Jag vill inte ha kvar dem, men jag vill inte lämna bort dem till ett härbärge heller. Jag vill se att de växer upp hos andra simmar, där jag kan gå och besöka dem och där de eventuellt kan få egna kattungar någon dag.

• För att kunna göra detta på "mitt" sätt så krävs minst två stycken ungdomssimmar eller äldre i det aktiva hushållet.
• Detta funkar självklart med hundar också. Det behöver inte vara bebis-djur, det funkar även med fullvuxna och äldre husdjur av alla raser.

 

 

 

Del 1

"Jag anade aldrig att det skulle bli såhär.. Men vem klandrar mig? Det finns ju det som är bra också, som att känna natten. Att kunna se det bråkande paret i det där huset. De skulle aldrig kunna ana att de är iaktagna. Att höra den där lilla musen som febrilt söker mat för att mätta sin hunger. Skulle den förstå att jag lyssnade så skulle hennes puls rusa upp till nästan 1000 slag per minut. Att känna, jag känner marken under mig. Som om vi var en. Skulle jag behöva springa så skulle marken inte svika mig. Men det bästa och det sämsta kommer till priset av varandra, att kunna lukta. Jag känner doften utav de bråkande människorna, doften utav den stressade musen. Doften av marken. Även fast dessa dofter inte är åt det positiva hållet, så är de i alla fall inte den varma, hemska metalliska doften av blod..."

Liz
 

Mitt namn är Melissa, men de som känner mig väl kallar mig för Lizzy. Eller Liz.

Jag är 19 år gammal och bor i utkanten av en stad som heter Hidden Springs. I Hidden Springs känner nästan alla varandra, eftersom staden är ganska liten. Eller, känner och känner. Man vet vilka folket är i alla fall!
Det finns både för- och nack-delar med att bo i utkanten såhär som jag gör. Det bästa med det är att det alltid är lugnt och skönt häromkring, det är också skönt för ingen gör spontanbesök hit. Utan de som kommer har ärenden att utföra, sen när de är klara så åker de. Inga onödiga besökare alltså. Men det är även det som kan vara jobbigt ibland, när jag vill ha spontant besök - då vet jag att jag inte får det. 
 

Men jag bor inte här ute helt ensam inte. Jag har min unikt underbara pappa hos mig hela tiden!
John: - Godkväll på dig, tjejen. Jag hoppas att jag inte kommer försent!

Liz: - Nejdå, pappa. Det är ingen fara!
Min mamma dog när jag var nio år gammal. Det är en ganska tragisk historia. Hon var på en jobbkonferans i grannstaden. Min mamma var Fantasy-författare och de skulle på konferansen prata om hennes bok som precis skrivit klart. Vi vet inte så mycket om vad som hände på konferansen, men när hon skulle åka hem så var det slirigt på de krokiga vägarna där omkring. Hon tappade kontroll över bilen på och som slet sig ut över ett stup. Detta hände precis mellan våra städer, i ett stort skogsområde. En vecka efter händelsen inträffat så hittar polisen bilen nedanför stupet, men inte mamma. De säger att hennes kropp måste tagits av vilddjur i skogen, och att när de tog henne så var hon redan död, det hade de säkerhetsställt med DNA-test på de blodet de hittade i bilen. Det fanns ingen möjlighet att man skulle överleva en sådan crash.

John: - Åååh, min mage kurrar rejält! Vad blir det?

Liz: - Det blir.. jag blir avbruten.

- Vad har du gjort idag? Jobbat?

Typiskt pappa. Han bryr sig så mycket att han inte hinner ta emot ett svar innan han ställer en ny fråga..
- Hehe, nej pappa. Idag jobbade Ema. Vi tar varannan dag så här mitt i veckorna, vet du väl? 

- Ja, jusste! Så var det ja!
Ema, Emanuela, är min bästa vän. Om inte min enda vän. Vi har gått i skolan tillsammans så länge jag kan minnas. Och när vi tog examen och skulle skiljas åt, hade ingen utav oss hjärta nog att göra det. Så vi bestämde oss helt enkelt för att söka jobb på samma ställe så att vi kunde jobba tillsammans och träffas varje dag. Det finns bara en liten hake i våran plan, Miss Moss. Bokhandeln där vi jobbar ägs utav Miss Moss. Butiken är väldigt liten, har inte så brett sortiment av varken kunder eller böcker. Därför kom Miss Moss på den brillianta idén att jag skulle jobba måndagar och onsdagar ensam. Medan Ema jobbar tisdagar och torsdagar ensam. Eller ensam och ensam, ifrån varandra kanske jag borde säga. Miss Moss är ju där, 12-14 för att se så allt går bra för oss. På fredagar och lördagar jobbar jag och Ema tillsammans.

- Mmmm, så gott! Nytt recept?

- Nejnej, samma gamla vanliga. Ur mammas kokbok.

- Åå..
Alltid såhär, pappa stänger in sig i sig själv när jag börjar prata om mamma. Oftast så låter jag bli, men ibland kan jag bara inte hejda mig. Jag vill se, se om pappa lärt sig acceptera att mamma är död och inte kommer tillbaka någe mer. Se om han äntligen kan öppna upp sitt skal så vi kan prata minnen ihop. Men det händer aldig. 

- Men Lizzy, ska du inte söka ett annat jobb i staden så du slipper vara ensam så mycket?
- Pappa, jag har ju sagt att jag trivs hos Miss Moss.
- Lilla vännen, tänk på att Ruth är gammal. Hon kommer inte att ha kvar den där butiken länge till.
Jag vet, jag vet. Jag tänker på det varje dag.
- Då jobbar jag väl där tills Miss Moss säljer den.

- Jag vet att Marcs behöver hjälp i sitt företag, de jobbar hemifrån på deras herrgård. En sekreterare behövde han visst, du vet Sam? Och han har en väldigt trevlig son i din ålder också! Då får du sällskap om dagarna!
 

- Pappa?!

Chock, chock, megachock! Vad säger han?
- Pa.. pappa! Jag triv..

Jag blir avbruten igen: - Hmm... Mjo, kan gå, kan gå.

Kan gå?

- Jag ringer till honom imorgon och berättar om dig, vi är gamla klasskamrater jag och Sam, så det ska nog gå!
 

- Tack men nej tack pappa! Jag jobbar kvar på bokhandeln och när det blir dags att byta jobb, då tar jag saken i egna händer och söker ett jobb!
 

Jag blir stolt över hur övertygad jag låter, så jag måste upprepa mig: - Precis, saken i egna händer!

- Hmm...

Pappa ser överrumplad ut innan han tar till hundvalpsögonen: - Jag ville ju bara hjälpa till Pärlan, det vet du väl? Och när jag hörde talas om det här jobbet om Marcs så tänkte jag 'Gud, så bra. Nu slipper Lizzy antingen sitta hemma ensam om dagarna eller hon slipper arbeta ensam om dagarna'. Du vet ju hur orolig jag blir när du är ensam..!
Orolighetssnacket.

- Du kan väl tänka på saken, kära du?

Faktum är att jag gillar att vara ensam. I bokhandeln begraver jag mig i skönlitteratur och faktaböcker. Hemma så blir det en massa hushållsarbete som ska göras. Och eftersom pappa inte gör det, hur ska det då bli gjort?

Men jag vill inte svika honom: - Okej, jag ska tänka på saken.

Efter kvällens middag så sätter jag igång med lite sysslor jag glömt göra under dagen. Eftersom det är min tur att jobba imorgon så måste det göras i kväll, om det inte ska ligga en massa kläder och stinka här hemma! Att tvätta finner jag rogivande så det är ingenting som stör mig alls. Speciellt inte när jag hör klirret från porslinet som pappa diskar ute i köket, jag tvättar kläder mycket hellre än att diska fat!
 

- Doseringen utav det här då...? Lagom är alltid bäst.


"Undrar jag om jag ska fundera på det där jobbet pappa pratade om.. Att testa nåt nytt kan väl aldrig vara fel?"
Mitt i mina tankar får jag plötsligt en känsla som säger åt mig att vända mig om.

Jag hoppar till när jag ser att någonting befinner sig utanför fönstret. Men vid närmare inspektion så ser jag att det bara är en liten katt. Men här ute?


Jag närmar mig fönstret för att få en närmare titt på den lilla kissen, men då smyger den iväg runt knuten på huset.


"Vad.. nu då?"
Tusen tankar flackar runt: Är den skadad? Har den gått vilse? Är det en vildkatt? Hade den halsband?

Men jag samlar mig och kommer fram till att det enda jag kan göra är att ge den någonting att äta. Så jag går till köket, hämtar våran gamla hunds matskål och fyller den med hackade köttbullar.
Jag ställer skålen vid altandörren så jag kan se den från mitt rum. På så sätt kan jag eventuellt fånga in den om den har halsband. "Vilken toppen-idé!"

Ett prassel hörs ifrån undervegetationen i närheten av mig. Ända sedan jag fick veta att mamma råkade ut för vilda djur har jag haft en väldig respekt för dem. Och det här prasslet som kommer närmre och närmre ger mig kalla kårar! Jag är påväg att skrika rakt ut när silhuetten uppenbarar sig. Men jag hinner inte, ögonen är snabbare och jag ser att det är den lilla katten som kommer mot mig.
"Åååh.. Den måste känt lukten av maten.." Andas jag ut och min puls börjar gå tillbaka till det normala.

- Där skrämde du mig allt, lille vän! säger jag och tittar katten rakt i ögonen.

Jag kommer genast på mitt misstag, man ska inte se katter i ögonen. Men den här katten verkar inte ta illa upp, den står glatt kvar och nästan stirrar in i mina ögon.

Den viftar glatt med svansen som en hund, och hade katter kunnat le så är jag säker på att denna hade hånflinat mot mig!

Jag börjar fundera kring katten. Den har inget halsband, den verkar inte hungrig, men den är inte vild för den har kommit så pass nära.. 

I mitt öppna sinne så formar sig en tanke. Jag vet att den är vetenskapligt omöjlig, men jag vill att den ska vara sann. Återfödelse, att någon som inte är färdig med något här på jorden uppenbarar sig i annan skepnad för att avsluta det.
- Mamma..? säger jag rakt utan att tänka på det.

Katten måste ha förstått mina tramsiga tankar för den tassar snabbt iväg. Jag kommer på mig själv med hur korkat det låter, mamma? I en katts skepnad? Jag har säkart varit alldeles för stressad idag!

Klockan ringer tidigt nästa dag, det är min tur att jobba i bokhandeln.

Jag tittar ut genom altandörren och ser matskålen. Jag blir med ens påmind om mina pinsamma bravader föregående kväll. Katten måste tyckt jag var så knäpp att den lämna all maten i protest..

Ute i köket står pappa och donar med frukosten.

- Godmorgon pappa!

Han bränner den självklart.

- Åååh, attans också! Hehe, godmorgon min solstråle.

Men jag kan inte släppa tankarna om katten.
- Pappa, såg du en katt häromkring igår kväll?
- En katt? Nej.. Men en hund tyckte jag mig faktiskt se! 

En hund? Menar han allvar?
- Säkert på att det inte var en katt? Normalstor, orange i pälsen.

- Näpp. Den här hunden var svart och stor. Som en varg.

Pappas svar chockerar mig lite.

Vi äter pappas brända frukost tillsammans på uteplatsen.
- Jag kan ju hämta dig ikväll när du jobbat klart. Vill du det?

Det är faktiskt ganska kyligt att gå hela den vägen hem, men pappa oroar sig inte så mycket över att jag ska frysa. Känner jag honom rätt så vill han nog bara inte att jag ska gå hem i mörkret, helt ensam. 

- Ja tack. Pappa?

Han "Mmmm"-ar fram ett svar.

- Du kan ringa Marcs, det vore nog bra om jag i alla fall åkte och tittade. För att se om jag kan jobba och trivas där alltså..

- Vaa?! pappas ögon tindrar.
 

- Jag går och ringer med detsamma, innan jag åker till jobbet! säger han och flyger upp ur stolen.
 

Jag sitter ensam kvar en stund och funderar på om jag verkligen kan tänka mig att arbeta som sekreterare hos familjen Marcs. Samuel "Sam" Marcs vet jag lagom mycket om, han är en snorrik översittare i 50årsåldern som har alla i Hidden Springs lindade runt sitt lillfinger. Hans son Jack är dock ett mysterium. Tydligen ska han vara lika gammal som jag, men vi har ingenting annat gemensamt. Ryktena går att Jack bott hos sin mamma i ett annat land tills den dagen då han plötsligt dök upp här i Hidden Springs för cirka ett och ett halvt år sedan. Jag har sett Jack en handfull gånger sedan han kom hit, han verkar begraven i tankar och aldrig särskilt intresserad på vad som pågår omkring honom. Faktiskt, av hans ansiktsuttryck att döma, så verkar det som att han inte vill vara här i Hidden Springs över huvud taget.

En vanlig dag går jag ca 50 minuter innan jag börjar. Då får jag gå först 30 minuter längst grusvägen genom skogen till busshållsplatsen. Bussen därifrån tar sedan cirka 15 minuter på sig in till stan.
 

På vägen till bussen brukar jag alltid ta mig tid till att fundera över saker. Oftast brukar det bli vilka böcker jag funderar på att läsa när jag väl kommer till bokhandeln. Men idag kan jag bara inte sluta att fundera på sekreterarjobbet hos Marcs. Jag tror att jag börjar hoppas på att jag verkligen kan få jobb där.

Någonting annat tjäl min uppmärksamhet.
 

"Katten, från igår?"

Jag blinkar hårt och anstränger mig sedan att fokusera blicken vid katten som snabbt försvinner ur synhåll.
"Var det den katten?"

Att springa efter en katt verkar helt tokigt, så jag fortsätter helt enkelt att gå. Trots att jag gör det, känner jag mig iakttagen hela tiden.
 

Men när jag tittar så finns det ingenting där...
 

Jag hoppar på bussen, och mycket riktigt så är jag utanför Miss Moss' bokhandel tjugo minuter senare.
 

- Hallå? ropar jag lätt i takt med ringklockan som plingar till vid dörren när jag kliver in.

Jag hör ett hasande komma närmare och strax tittar miss Moss ut vid en dörrkarm.

Miss Moss, Ruth: - Ååh, god dag Melissa. hälsar hon medan hon börjar gå mot mig.

- Hejsan Ruth, har det varit jobbigt nu på morgonen? svarar jag henne med ett litet leende.
 

- Nejdå, Melissa. Faktiskt så öppnade jag precis.

- Det är du som är precis i tid, lika punktlig som vanligt. säger hon hest och gör en passande rörelse till.
 

Det gör mig en smula generad men glad.

Runt klockan 15:00 kom Ema in i butiken.

Emanuela: - Haaaaaaaaaaaaallå!

Lika ljudligt som vanligt..
- Ema? Du vet att det är din lediga dag va?

- Jaaa, men Gud! Du måste få veta det här Liz!

- Vart är Ruth?

- Och fikar med en väninna på nåt café. Hon tog sen lunch idag.

- Okej, men vill du veta Liz?! säger hon snabbt och ivrigt.

- Måste jag? frågar jag tradigt.

Jag slår mig ner med en bok i protest. Jag vet att Ema bara kommer att prata om någon utav hennes tusen triljoner pojkvänner som hon skiftar mellan. Olika varje gång vi träffas och den nya alltid fler gånger bättre än den tidigare.

Jag antar att jag inte har något val när Ema sätter sig i fåtöljen bredvid min. Jag kan inte undgå det här samtalet.

- Okejdå. Men vi går och sätter oss längre in.

Ema skuttar likt Bambi till soffgruppen längst in i butiken.
- Han är bara bäääst! inleder hon samtalet.
Ovanligt?

- Vet du, vet du? Han har eget hem och egen bil, dessutom är han hur cool som helst. Bra va? Vet du, Liz? Jag tror han är den rätta!

Jag himlar med ögonen och tittar på henne skeptiskt: - Det menar du inte?

- Du tror mig inte ju!

- Hur skulle jag kunna göra det Ema? Du pratar ju om nya killar varje vecka!
 

- Du får tycka vad du vill, men jag vet att Jack är speciell.

Jack!?

Mitt hjärta slår konstigt nog frivolter när hon säger "Jack". Men varför?

- Jack Marcs?

- Jack Marcs? Seriöst? Kan den killen ens snacka?

Jag flinar till svar: - Hehe, vem vet? säger jag mellan sammanbitna tänder.

- Jackson såklart! Han gick i tredje ring när vi gick i första. Blond, ganska ståtlig kille?

- Ahaa...

Jag får upp bilden på Jackson i huvudet och är lättad över att hon inte menade Jack. Varför kan jag inte riktigt svara på. Det kändes bara fel att Ema skulle kunna smälta hjärtat på en sån kille som Jack, och om hon lyckades - vart var det då alla ungdomar hängde tillsammans om kvällarna som jag måste missa då? Nej, lättad är jag helt enkelt.

- Vad pratar ni ungdomar om nu då? frågar Ruth medan hon vandrar in i rummet.

- Ema är kär... igen. svarar jag henne.

- Jaså? Du är populär bland pojkarna du, Emanuela.
 

- En gåva från födseln! svarar Ema självsäkert.
 

- Men nu har jag letat klart, för jag har hittat Jack!

- Så säger ju du varje gång Ema! jag nästan ryter till.

- Äsch, du är bara avundsjuk Liz! Häng med mig ut så kanske du också träffar nån tillslut!

Hon får tyst på mig med den meningen.
- Det.. det är ingen brådska. säger jag tyst till mitt försvar. 

- Mycket riktigt Melissa. svarar miss Moss.

- Jag träffade Oscar när jag var 28 år gammal. Maken jag hade dessförinnan var inget att ha. Så att brådska med sådana saker är ingenting man behöver göra. Kärleken dyker upp när man minst anar det!

Vi sitter och pratar en lång stund till alla tre, men när klockan börjar närma sig 18:00 går miss Moss och Emanuela hem. 

- Är det säkert att du klarar dig nu ensam till klockan 19, Melissa? frågar miss Moss.

- Jadå! Absolut ingen fara! Ta det lugnt hem nu!

Den resterade ensamma timmen spenderar jag med att plocka i ordning i butiken. Lägger böcker på plats och prismärker de nya som kommit in. Det allra sista jag gör är att diska disken.

När jag är färdig med det går jag mot personalrummet för att klä på mig ytterkläderna.
 

Jag ser något i ögonvrån på vägen dit och vänder mig snabbt om.

Vyn chockerar mig.

Tyst står jag och tittar på det som fångat min uppmärksamhet.

Det är inte förrän de rör sig som jag får förmågan att göra detsamma. Jag är hundra procent säker på att en av katterna var den orangea som befann sig på våran gård igår kväll. Den orangea som jag såg i morse på vägen till jobbet. Har katten följt mig hit? Och vilken var den andra vita?
En bil tutar ute på gatan.

Jag känner igen tutan mycket väl, det är pappas. Jag kommer på det han sagt tidigare idag på morgonen, att han skulle komma och hämta mig. Jag greppar fort om nycklarna och går mot butiksdörren.

När jag kommer ut genom den tittar jag mig omkring efter katterna, men jag ser dem inte. Pappa kommer gåendes mot butiken: - Är allt okej Melissa?

Han måste skrämt dem..

- Hehe, jadå. Allt är bra!

Vi sätter oss i bilen och det första pappa säger är: - Jag har pratat med Sam. Han vil att du kommer på intervju imorgon. Går det för sig?

Jag svarar utan att tänka mig för: - Visst.

Mina tankar är för upptagna med katterna.

Ingenting annat fångar min uppmärksamhet.

Förutom två märkligt bekanta blickar...  

TheSimsBlogg har en egen sida på Facebook, denna sida används som community och ett ställe att publicera sina bilder samt självklart tycka och tänka om The Sims!

Men på Facebook-sidan så läggs även information ut ofta angående bloggen, vad som kommer att hända, när vad publiceras och då även diskussioner kring detta.

Så Gilla TheSimsBlogg du också! :D

Gilla med hjälp av tummen längst upp i menyavdeliningen här till höger.

Jag har tyvärr begränsat med tid och kan inte gå igenom hela det tidigare inläggets' kommentarer.

Jag ska försöka göra det när jag idag jobbat färdigt, tillsdess låser jag inlägget och det går varken att läsa, kommentera eller beklaga sig.

Men jag har ändå dragit en liten slutsats (som kan vara fel). Och det började med att en person sa att en annan skrev dåligt. Även om det råkade vara jag nu som var åt det positiva hållet i tvisten så är jag rätt säker på att jag skulle vidhålla min åsikt om det istället hade varit jag som fick kritik.

Och den är: Alla personer är olika bra på olika saker, alla har sina egenskaper och meriter beroende på studier eller upplevelser i livet. Jag ser denna tvist som om vi båda är författare. Vissa personer gillar en författare. Andra kan inte förstå varför de personerna tycker den författaren är bra. Man gillar olika skrivsätt helt enkelt. Och vi alla vet ju att vi är olika, så därav tycker vi olika och det ska vara okej.

Sen är det en annan fråga om vad som är kritik och vad som är förolämpning, man ska självklart inte säga vad man tycker för att medvetet såra en annan person. Där är det tok-STOPP!

Som sagt. Jag ska gå igenom detta nu ikväll mer ingående.

Och för all tid vill jag inte ha förolämpningar, hån eller trakasserier på något sätt bland kommentarerna här på bloggen. Jag känner mig helt fri att blockera de IP jag tycker inte förtjänar att vara här.