INFO och TIDIGARE DELAR.

Färgerna:

Feline - Grön

Mary - Lila

Zach - Blå

Övriga och tillfälliga får resterande färger.

... Del 6 ...

Att inte ge upp

Mary: "..."

"Jag måste slagit i huvudet eller nåt..."

"Åh, vad det ont det ska göra då!!"

- Mamma...?

Mary krafsade lite försiktigt på ytterdörren.
- Mamma?
Inget svar.
- Är det säkert att komma in igen, mamma..?

- Mamma..?

Mary tittar runt i rummet, men ingenting är sig likt. Det som en gång var vackra, ljusa möbler har täckts i ett lager av mörk aska. Väggarna målade i ljusaste färg har förvandlats till dunkla, nästan spöklika murar av den giftiga röken.

Mary vill reagera med gråt när hon lägger märke till att hennes mor inte var inom synhåll inne i det som var kvar huset, men hon kan inte. Hon försöker, nästan tvingar fram tårar, men hon irriterar bara ögonen och sitt egna sinne ännu mer.

Mary känner sig helt tom och hjälplös inombords. Hon kan inte sortera tankarna som flyger runt i hennes huvud, hon börjar bli yr och mår illa.

Sakta, sakta svartnar det för hennes ögon.

Hon slår i golvet med en duns.

Veckor går, men inget spår av Feline finns kvar. Tankarna gör Mary galen om dagen och håller henne vaken om natten.

Flera år går och Mary har inte mist hoppet om att Feline en gång ska komma tillbaka till huset och berätta vad som gick fel den kvällen då det brann. Mary bor kvar i huset och hon har städat bort alla rester av branden. De flesta möblerna klarade sig som tur var..

"Det börjar bli kallt om kvällarna.."

Mary lever på hoppet om att Feline ska komma tillbaka, så hon håller allting rent och snyggt hemma. Hon tar hand om sysslorna och grödorna, praktiskt taget utarbetar hon sig själv dagligen. Men det gör hon mest för att kunna somna om kvällarna.

"Neej, det börjar bli sent nu. Undra om jag behöver släcka elden innan jag går till sängs. Men när det är så här kallt finns det ingen risk för spridning. En sista värmning och jag går in.."

Männen: - Där är han!! Efter honom!!
Zach: "Aaaaaaaaaaaaaaaaaa.. hjälp!!" 

"Aaaahaa!! Uppe i bergen hittar de mig aldrig!"
- Efter honom segproppar!!

"En grind?"
Männen på långt avstånd: - Vart tog han vägen?
"Vart leder den?"
- Vi åker hem, rapporterar, hämtar fler män och letar sedan i bergen!
"Neej, attans. Jag gömmer mig här uppe tills imorgon."

"Hmmm... Jag skulle ju i och för sig kunna gå igenom griden. Det skulle ju inte skada!"

"En grind.. en stig? Kan det vara en stig? Nej. Knappt, gräs som djur har gått på. Det kanske finns bär där inne! Bär som djuren äter. Wiho! Bäst att kolla."

"Ett hus?! En eld!? Rika djur.."

Zach går fram till elden för att värma sig i den ovanligt kalla natten.

- Undra om det bor någon här.. Det är väl omöjligt?

Zach känner nu kylan ända in i märgen och elden börjar slockna! Han funderar på att kolla in huset lite närmare..

Han bestämmer sig för att gå upp till huset. Han knackar hårda knack på dörren. Men får inget svar, ingen öppnar dörren eller ropar till honom.
"Det är säkert obebott sen många år tillbaka, stannar jag ute under natten så kommer jag att frysa ihjäl. Bäst att det här huset gör lite nytta."
Zach går in.. 

Jag känner att Prinsessa inte tagit till sig i fart som jag hoppats på att den skulle ha gjort vid det här laget. Jag vill att man ska känna sug efter detta och vilja läsa! Man får inte alltid som man vill, men här får ni ett avsnitt till! :D

_____________________________________________________________________

Färgerna:

Feline - Grön

Mary - Lila

Övriga och tillfälliga får resterande färger.

... Del 5 ...

Brinnande

Mary: "Laaalaa, lalaaa.. Stjärnor, i massor."

Efter det att Arthur varit och hälsat på dem för 4 år sen så har Mary vuxit på sig något ordentligt. Feline har lärt henne allt hon kan, bland annat att måla.

Mary tar hand om alla sysslor nu för tiden, grödorna har blivit helt perfekta tack vare henne!

Feline: - Mary?!

- Här mamma!

- Vad duktig du är, och som du kämpar på!

- Ääh, det är väl inget!

- Låt mig hjälpa dig.

- Mamma? Neje, låt mig göra det här. Jag klarar av det ensam. Du vet ju hur lätt du får ont i ryggen och kan inte gå på flera dagar sen efteråt. Det är bättre att jag tar och gör alltsammans! Så kan du fixa maten sen.

- Ååh, Mary. Är du säker? Det verkar som om ålderns höst har kommit mig ikapp..

- Vaa? Skojar du? Om jag är säker? Självklart! Ingen klarar detta bättre än jag!!

- Haha, min söta tös.

- Men det är faktiskt en sak som jag inte tänkt på att visa dig, med tanke på att jag själv inte äter fisk så har jag aldrig lärt dig hur man fiskar!

- Åååh, vill du lära mig!?

- Självklart!

- Sist den till vattendraget här nedanför är en rutten fisk!

- Maaammmaa?!

- Spring inte för nära kanten Mary!

- Vaaa?!

- Spring inte för nära kanten Mary!!

- Nääädåå!!

Nere vid vattnet ligger redan två spön med lina och krok. Feline förklarade för Mary att det var dessa spön hon och Cai använde förut när de fiskade tillsammans. Hon hoppades också att de skulle hålla eftersom det var så länge sen de användes och hon var rädd för att de blivit sköra med tiden.

Sedan visade hon Mary hur man slängde ut linan och att man sedan tålmodigt fick vänta på att det skulle nappa.

Efter en timme frågade Mary i fall det verkligen var så här man fiskade.

- Jaddå!! Vi gör alldeles riktigt!

- Men det nappar ju aldrig!

- Är du fortfarande säker på att det är såhär man gör? Vi har ju stått här i en evighet nu mamma!

- Jodå det är verkligen så man..

- MAAMMMA!

- .. så man gör.

- Mamma! Det drar i spöet! Jag har napp!

- Dra upp den Mary! Dra i linan!

Efter fiskebravaderna så tänder Mary upp en brasa i trädgården.

- Vad duktig du blivit Mary, verkligen. Hur skulle jag kunna klara mig utan dig?

- Men mamma, det är ju du och jag ju. Ingen utav oss skulle kunna klara sig utan den andra. Det bara är så.

- Vad sugen jag blev på att grilla över elden! Jag går och hämtar en potatis, du kan ju grilla din fångst Mary!

- Vad varmt och skönt  det är här vid elden.

- Det stinker om den här..

- Det gör bara det i början. Sen är den god nog att äta och du kommer vilja ha mer ändå. Hihi!

- Det är gott med grillad potatis också, om det skulle visa sig att du inte gillar fisken!

- Hm.. okej, men upp till bevis då da! Men det luktar verkligen inte gott alltså..

Mary tar en tugga utav fiskens kött.

- Mmmm...!! Skojjar du med mig, gillar du inte fisk? Varför? Det var ju jättegott!

- Haha.. Jag har aldrig gillat det för jag har aldrig haft någon stor fiskelycka. Men Cai älskade fisk. Han kunde stå nere vid sjön och fiska i timtals för att gå upp, sova i ett par timmar, och sedan gå ner och fiska igen. Han var helt galen i fisk.

- Saknar du honom..?

- Ibland. Men jag förstår nu att meningen med hans död var att du skulle komma hit till mig. Jag tror att allt har en mening.

- Hur menar du nu då?

- Ta till exempel, solen.

- Ja?

- Anledningen till att solen går ned för oss, är för att den ska kunna stiga upp hos någon annan. Till någon som behöver den bättre efter flera timmars mörker.

- Åå.. Jag förstår..

- Men, mamma..? Kan jag få kolla i Cai's teleskop? Jag har velat testa det länge nu, men jag har inte vågat nämna det.

Feline låtsas att tänka efter.
- Hmm.. ja, det klart! Gå upp och kika du, men jag vet inte hur det fungerar!

- Tack!! Kommer du med?

- Nej, men jag ska gå och lägga mig.

- Vad ser man genom teleskopet egentligen?

- Egentligen?

- Ja, jag testade det faktiskt en gång för länge sedan, men jag såg bara det som jag i vanliga fall brukar se!

- Det är det som är meningen, mitt barn. Du ska se det som går att se på ett tydligare sätt då det är långt bort. För att du inte ska behöva resa hela vägen dit för att titta på det.

- Hur blev du så klok då?

- Mary.. Jag vet inte.

Feline tänder en brasa då det börjat bli lite kallt inomhus medan Mary går upp mot teleskopet på taket.

"Äntligen! Jag är så spänd på vad jag ska se så jag knappt kan titta!"

"Wooooow!!"

En timme susar förbi som ingen tid alls för Mary. Hon är helt och hållet upptagen med att kolla i teleskopet efter allt möjligt som stjärnor och nattaktiva djur.

- Mary?

- Whaao!! Mamma?!

- Ja, Mary. Det börjar bli sent nu? Ska du inte gå och lägga dig? Är du inte trött?

Mary försöker lugna ner sig.

- Vad du skräms.

- Men när jag tänker efter är jag ganska trött.. 

- Tack för att jag fick titta i teleskopet.

- Det var så lite så..

Mary och Feline går och lägger sig.

Mitt i natten vaknar Mary av att hon känner en stickande röklukt i rummet. Brasan som Feline hade fixat i den öppna spisen har lyckats sprida sig och skapat en liten brand! Mary får panik när hon ser det, hon rusar fram mot elden medan hon ropar febrilt på Feline.

"Åh, gud? Vad ska jag göra? Vad händer? Hjääälp!! Hallå?!"

- MAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMMAAAAAAAAAAAAAA!!!

Nu har även Feline vaknat och fått syn på branden, hon grips även hon snabbt av paniken.

Efter någon minut tar hon sitt förnuft tillfånga:

- Mary, ut härifrån! Du måste ut!

- Men... Men mamma?!

- Vi har inte den tiden! UT!!

I sista sekund hinner Mary ifrån lågorna..

Färgerna:

Arthur - Grå

Feline - Grön

Mary - Lila

Övriga och tillfälliga får resterande färger.

... Del 4 ...

Du & Jag

Feline hälsar och leder in Arthur i huset. När Feline är säker på att det bara är Arthur som kommit på besök så ropar hon ner Mary.
Feline: - Mary, den här mannen heter Arthur och han har kommit hit för att besöka oss med ett viktigt ärende.
Mary: - Vadå för ärende?

Feline vänder sig mot Arthur.
- Arthur? Är det okej om jag talar med Mary en stund i enrum?
Arthur: - Självklart. Jag väntar utanför så länge.  

- Okej Mary. Så här ligger det till, jag hade hoppats på att jag kunde säga detta på ett annorlunda sätt. Men det här läget tillåter inte det; du är inte enligt kött och blod mitt barn. Vi kommer ifrån olika ätt och jag är inte din riktiga mamma.

- Vad, vad menar du? Ma.. mamma?

- Att du inte är min riktiga dotter.

- Men, men vem är det då?

- Jag har ingen dotter, på riktigt. Men enda sen du kom hit så har du alltid varit min, för mig, riktiga dotter. Jag hoppas att du förstår, Mary.

- Jag.. jag vet inte vad jag ska säga mamma. Är Arthur min riktiga mamma?

- Nej. Arthur är en man, han kan inte vara mamma.

- Varför är Arthur här då?

- Han är här för att han var den man som först förde dig hit. Min man, Cai, blev skadad för länge sedan medan han var iväg på en resa. Arthur fann honom svag och eländig på vägen, men han fann inte Cai ensam utan med ett flickebarn. Arthur antog att detta flickebarn tillhörde Cai och tog med henne hit när han skulle berätta att Cai inte hade klarat sig på grund av hans skador. Jag blev väldigt chockad när Arthur kom med dig, men han framförde att Cai sagt att det var viktigt att du skulle följa med Arthur hit. Sedan dess har du bott här medan Arthur sökt efter dina riktiga föräldrar..

Mary berättar för Feline att hon förstår och de kallar in Arthur igen för att höra vad han har att säga. 

- Feline, mina nyheter är likväl goda som dåliga. Jag har inte funnit flickans biologiska föräldrar. Men, jag har funnit ett hem där hon kan bo tillsammans med en annan familj närmare där jag bor. Då kan jag hjälpa till att hålla reda på henne medan jag fortsätter att leta efter föräldrarna.

Mary börjar gråta.

- Jag vill inte iväg! Jag har ett hem och jag vill stanna här! Snälla, mamma. Säg att jag får, jag ber!

- Mary?

- Jag vet att detta kanske låter ologiskt, men jag vill helst att Mary stannar här med mig. Det har som sagt gått en tid sedan hon först kom hit och vårat band har vuxit allt starkare. Jag tror inte jag skulle kunna klara mig själv här nu utan Mary. Det är hon och jag..

- Jag tycker ni ska ge upp sökandet och leva för någonting annat istället, Arthur. Jag och Mary klarar oss bäst ensamma tillsammans från och med nu.

- Om det är så ni vill ha det så förstår jag det verkligen.

Arthur stannar ett tag, men beger sig sedan hemåt efter han lovat att han inte ska leta längre efter Mary's biologiska föräldrar.

Och Mary är allt annat än ledsen.

- Mamma?

- Ja, Mary?

- Vart kom Arthur ifrån?

- Vad menar du?

- Han kom utifrån va? Från en stad, som i böcker?

- Jag vet inte, min kära.

- Jag undrar hur det är där ute.

- Det är ingen vacker syn. Bara hemska saker händer där ute. Livet har ingen naturlig gång. Människor dödar varandra för saker.

- Jag skulle ändå vilja se... bara lite..

- Mary, vi hör hit. Du och jag, Mary.

Färgerna:

Arthur - Grå

Feline - Grön

Mary - Lila

Övriga och tillfälliga får resterande färger.

... Del 3 ...

Nyfikenhet

 Ett år har passerat sedan Feline fick flickebarnet lämnat hos sig. Det har inte funnits ett spår av varken Cai eller Arthur sedan dess. Feline är också omdeveten om hur hon på bästa sätt ska ta hand om barnet, trots att hon hittills har klarat sig ganska bra.
Feline: - Ååh, vilka fina grödor vi fått nu till hösten. Tycker du inte?

Barnet tittar på Feline och små-ler.
- Att du aldrig säger någonting. Jag undrar om du ens kan tala. Jag antar att det är sådana saker jag ska börja lära dig nu. Vi börjar med namnen då? Jag är Feline, Feee-Line. Och du är... ehm.. du är... du är Mary. Maaa-ryy.
Mary: - Määä-vy.
Feline tittar chockat på barnet som brister ut i skratt.

- Just precis, Mary.
Mary fortsätter att le emot Feline.
- Och nu ska vi lära dig allt du behöver veta, Mary.

- Det här är det viktigaste, du måste veta hur man ta sig fram på bästa sätt.

...

- Bra Mary!

Efter 2 månader lärde Feline Mary att gå helt felfritt. Och bandet mellan de båda växte sig allt starkare.

Marys favoritsysselsättning var att observera Feline medan hon målade. Där ville hon gärna sitta och titta, ofta och länge.

Feline gillar att arbeta med sina händer och tillverka saker. I en gammal sagobok hon hittade på vinden såg hon bland bilderna i boken ett flickebarn som lekte med en sorts mjuk björn gjord av tyg. Feline tillverkade en sådan björn till Mary som blev utom sig av lycka.

Allt som åren gick så blev bandet mellan Feline och Mary bara starkare och starkare. med hjälp av Mary så kunde Feline bearbeta sorgen efter Cai på bästa sätt.

Det som växte fram mellan Feline och Mary blev tillslut starkare än det mellan Feline och Cai.

Och åren sprang förbi uppe i bergen.
- Mary, hjälp till här nu! Grödorna torkar ut!
- Snart, mamma!

- Maaary!
- Mamma, det blåser så mycket här!
- Gå inte för nära kanten Mary, du kan trilla ned! Kom hit och hjälp till istället så vi har tillräckligt med mat inför hösten.

Efter en hård dags arbete vid grönsakerna är båda två väldigt trötta och vill sova ut..

Men mitt i mörka natten vaknade Mary utav att det lät som fotsteg på taket.

Mary går upp för att kolla.

"Phuu... Det var nog bara en fågel."
Mary får syn på Cai's teleskop, som hon vet att hon egentligen inte får röra.

Men hon kan inte motstå frestelsen utan går fram för att titta lite i det.

Hon blir förbluffad utav vad hon ser, allt är så vackert. Varför har hon inte fått titta på det här tidigare?

- Maary?!
"Mamma? Åhnej, hon får absolut inte hitta mig här!"

- Mary!? Vart är du någonstans?
- Här uppe mamma, kollar bra så att inga fåglar äter på grödorna!

- Okeej, jag kommer!
- Nej, mamma! Jag kommer, stanna där nere!

"Phuuu, det var nära ögat!"

- Mary? Åt fåglarna på grödorna?
- Ja, men jag tror jag schasade iväg alla!

- Åå, så bra!

- Jag är så stolt över dig.
- Tack, mamma.

Plötsligt knackar det på dörren.
- Fåglar igen mamma.
- Det där är inte fåglar Mary. Fort, upp i tornet och klä dig. Vi har besök.
- Besök?

 - Vad är besök?
- En annan person är här utanför. Upp med dig nu Mary, skynda dig.
- Okej!

 Feline öppnar dörren.
- Arthur? 

Färgerna:

Arthur - Grå

Feline - Grön

Mary - Lila

Övriga och tillfälliga får resterande färger.

... Del 2 ...

En flicka

Arthur: - Godkväll Feline. Mitt namn är Arthur. Kan jag komma in i några minuter?

Feline: - God kväll herrn. Välkommen.

- Du kanske förstår varför jag är här?

- Nej, det gör jag inte.

- Okej, jag är ledsen över att behöva säga det här. Men anledningen till varför jag är här är för att berätta de dåliga nyheterna om din makes död.

- Va? Va menar ni?

- Jag beklagar verkligen frun. Men vi försökte rädda honom. Men medicinerna räckte inte till.

- Hur, hur gick det här till?

- Jag fann honom intill en av mina gårdar. Mannen var väldigt svag och han sa att han hade blivit attackerad utav en flock vargar. Jag och mitt tjänstefolk bar honom hem till mitt gods för att läka hans sår. Men han var för illa däran och hans liv gick inte att rädda.

- Det kan inte stämma! Min Cai? Hur vet ni att det var min make?

- Det sista han gjorde i livet var att be oss om vi kunde berätta detta för dig. Så du inte skulle vänta i evighet på honom. Han sa också åt oss att ta med flickan.

- Flickan?

- Ja, eran dotter antog vi.

- En dotter? Jag och Cai är barnlösa!

- Vänta? Menar du att flickebarnet inte är erat?

- Det är precis det jag menar. Vi har inget barn tillsammans.

- Åh, det var synd. Å flickans vägnar, såklart. Då blir det ännu en föräldralös att placera på ett utav de hemska hemmen borta i staden. Jag hade hoppats på att flickan var eran. Eftersom Cai hela tiden propsade på att jag skulle ta henne med hit.

- Sa Cai så?

- Ja. Det svär jag på.

- Jag undrar varför han sade så.

- Feline, om jag lovar att aktivt leta efter ett annat hem än barnhemmet åt flickan, kan ni ta hand om henne så länge? Det ät så säkert här uppe i bergen.

- Okej. Jag antar att om det hindrar flickan från att hamna på ett hemskt barnhem så kan hon få stanna den stunden det tar.

- Så underbart snällt utav er. Jag lovar att jag kommer gottgöra dig för detta!

- Det är ingen fara, jag kräver ingenting i gengäld.

- Du har ett gott hjärta, det ska Gud veta. Sådärja, lilla flicka. Var nu snäll tills jag kommer åter.

"Cai, jag vill inte tro att det här är sant. Väck mig ur den fasanfulla drömmen jag befinner mig i..."

- Jag måste tyvärr börja bege mig hemåt så jag är hemma innan söndagen. Åter tack.

Så begav sig Arthur iväg och lämnade barnet tillsammans med Feline, som inte har någon som helst erfarenhet om hur man tar hand om ett barn.

Barnet tittade på Feline..

... och Feline på barnet.

Sedan gick Feline till sängs med tanken om att hon skulle vakna ur drömmen hon trodde att hon befann sig i.

Följande morgon vaknade Feline tidigt som vanligt sedan Cai gav sig iväg.

Bara att den här morgonen var lite annorlunda på ett annat sätt också.

- Juste..

Feline påminde sig själv när hon såg flickan på golvet.

- Jag antar att du får följa med och göra dagens sysslor bland grödorna.

- Du är ganska tung..

Feline satte flickan ner bland grödorna. Istället för att leka runt, satt flickan vackert brevid Feline hela dagen medan hon arbetade.

Mot kvällen så bar Feline upp henne för att de båda skulle vila ut sig från den här märkliga händelsen som precis utspelat sig. Men Feline slutade inte att tro att Cai skulle dyka upp vilken dag som helst...

Nu kommer äntligen första delen av Prinsessa. Jag hoppas att ni gillar den.

Den läses precis som Histoiren om Greenwoods'.En förklaring till hur du läser Greenwoods' finner du här.

Färgerna:

Cai - Grå

Feline - Grön

Hittills övriga som namnsätts under sagans gång.

... Del 1 ...

Väntan

I en tid för mycket länge sedan stod en man på sitt tak och blickade ut över vida landskap under honom.

Han tittade ut över landskapen som om han saknade någonting.

Och det var då han kom på det..

Cai: - Jag måste göra det. Jag bara måste.

- Så vackert.

Mannen som bott i samma hus i hela hans liv strävade efter lite spänning som han trodde den stora världen utanför kunde ge. Han hade blivit intalad av sin fader, som i sin tur hade blivit intalad av sin fader att världen utanför är en farlig plats, fylld med onda människor och djur. Dessa varningens ord verkade inte tilltala den drömmande mannen just nu. Med förväntasfulla ögon blickade han ännu en gång ut över horisonten och i det ögonblicket bestämde han, att det var hans tid.

- Feline! Feeeeline! Kom och kolla, du kommer aldrig tro mig!

Feline: - Vad skriker du om?

En vacker rödhårig kvinna svarar på ropen. Mannens fru. Hans enda sällskap som hade medbringats av hans fader vid ett kort besök i "världen utanför".

- Feline, jag ser det.

- Vad ser du?

- Ett skepp. Det måste vara ett skepp.

- Är du säker?

- Jaa.. Det är ett skepp. Och Feline?

- Ja?

- Jag vill dit.

- Va?

- Bara en gång, precis som min far gjorde. Ett kort besök.

- Nej, Cai. Det är alldeles för farligt.

- Jag måste Feline. Tänk på alla underbara saker jag kan medta hem.

- Jag vill inte ha några saker, jag vill ha min man i livet! Det är säkert fortfarande krigstider. Du vet hur farligt det är därute, det är väl därför vi har hållt oss gömda i generationer?

- Men känner du inte att du nån gång vill se något mer?

- Jag går och ordnar till i grönsakslandet. Ta ditt förnuft till fånga, Cai.

Feline beger sig nedåt mot grönsakslandet.

Paret bor i ett mycket vackert hus byggt av Cai's farfar. Det ligger undangömt högt uppe i bergen, för att kunna ge en så trygg omgivning som möjligt nu i krigens tid.

- Ååå, herr Tomat. Cai verkar inte förstå att världen utanför är samma plats som tog hans farfar's fars liv. Det finns en anledning till varför vi är gömda!

- Feeeelineee?!

Cai rusar ned i från huset mot Feline.

- Feline?

- Har du tagit ditt förnuft till fånga?

- Ja, och jag vill ge dig ett nytt föremål från världen utanför. Jag tänker bege mig till en stad!

- En stad?

- Sluta driv med mig, Cai.

- Jag driver inte, min kära. Det jag berättar är total sanning.

- Det är min innersta önskan.

- Kommer du tillbaka?

- Det lovar jag dig att jag gör. 

- Jag kommer att sakna dig så.

- Det kommer endast att ta några dagar, högst en vecka.

- Tar du hand om vårat hem, och väntar på mig tills jag återvänder?

- Feline?

- Ja, det lovar jag. Jag kommer att vänta på dig, den tiden det tar. Men skynda dig.

- Det klart.

Och så lämnar Cai Feline med ett löfte om att komma tillbaka så snart som möjligt.

Så Feline tar hand om hemmet och grödorna som hon lovat Cai. Hon väntar också, som hon lovat. Hon väntar en dag.

Som blir till två dagar.

... som via tid förvandlas till 3 dagar.

På fjärde dagen, en söndag, vilar Feline ut och utför inget arbete vid grödorna.

På fjärde dagen tycker hon sig höra ett kravs på dörren.

.. men det var bara vinden.

Mitt i natten till den sjunde dagen sover Feline djupt.

Hon vaknar till av tre kravs på dörren. 

Hon tror att det är vinden, men så hör hon tre kravs till.

Och sedan ytterligare tre.

På stapplande ben reser sig Feline och går mot dörren.

... fortsättning följer ...