Jag vet att jag är dålig på att uppdatera, har inte vågat läsa era kommentarer i det tidigare inlägget - men jag kan föreställa mig vad det står. Och jag har ingen bättre förklaring än sanningen, jag helt enkelt inte hänger med bloggen för tillfället..

Del 3

Direkt fortsättning från del 2: Tusen tankar flyger omkring likt ett stim sill i mitt huvud. Jag vet hur besviken jag skulle bli på henne om det hade varit tvärt om. Jag får helt enkelt hoppas att hon har nåd.

Ema: - Hörru! Det där är en svindyr bok! Har du råd att köpa den eller om du skulle ha sönder den?
Liten pojke som spelat tuff inför sina vänner: - Ehm... nej. Förlåt.
- Fattar du inte?! Lägg ner boken!
- Okej.. Pojkens ansikte blir rött och vännerna omkring honom fnissar åt varandra.
Jag känner en lättnad strömma genom kroppen när jag ser att hon är okej och jag kan inte hålla tillbaka en välförtjänt suck. Liz: - Haha, Ema? Skräm inte livet av barnen..

Kompisarna runt den genanta pojken knuffar på honom och skrattar högt när de hör vad jag sagt.
- Åh, äntligen lite hyffsat sällskap! säger hon med lite irritation kvar i rösten.

Ema andas ut tungt och börjar titta i golvet med flackande blick.

Jag märker att något är fel. - Ema, hur är det?
Jag ser att hennes ögon börjar bli ordentligt glansiga. Hon håller tillbaka gråt. Har.. har hon fått reda på mitt nya jobb.. redan?!
Om det är jag som orsakat hennes smärta verkar det dumt om jag ska spela ovetandes.

Min röst dallrar: - E-ema..? Va-ad är det?


- De.. de..
Det är som om tiden står stilla medan jag väntar på Emas svar.


- Det är Jack! får hon tillslut ur sig och sen flyter orden ur henne som om de aldrig gjort annat.

Mitt hjärta börjar slå igen...


- Han har lämnat mig, det svinet!
Jag försöker pussla ihop historien om Ema och Jack i mitt huvud: De träffades i förrgår, var tillsammans igår och idag blev Ema dumpad. Hmm..


Åskådarna börjar samlas kring oss och många nyfikna blickar tittar upp ur sina böcker.
- Men, Ema..? Det har ju gått så kort tid.. säger jag försiktigt och hoppas att känsliga Ema inte hörde det sista.

Men det gjorde hon: - OCH?! Jag älskade honom, det är det som betyder nåt! Sen hur länge och ditten och datten, hit och dit.. Det spelar ingen roll, fattar du?!
Jag tittar på henne och önskar att jag kunde ta tillbaka mina ord.
- Förlåt Ema.. Du vet... jag samlar kraft genom ett djupt andetag: - Du vet ju att jag bara bryr mig om dig.
Ema drar lite på munnen: - Jag vet.. Hon torkar sig om ögonen med baksidan av handen som blir svart av mascara: - Hehe.. oj. Hon tittar på mig med sotig blick: - Kan jag sova hos dig inatt?

Jag kan inte låta bli att le: - Visst.. Såklart du ska.

Vi stänger igen bokhandeln tillsammans. Vi har båda lugnat ner oss efter Emas lilla sammanbrott, men när jag stoppar in nyckeln i låset känner jag en känsla av sorg: Jag kommer aldrig att låsa eller låsa upp den här dörren mer. Från och med idag är jag inte längre bokhandelsbiträde på miss Moss bokhandel. Jag ska inte längre jobba på det här mysiga stället med min bästa vän och miss Moss. Jag sväljer ned den annalkande snyftningen. Miss Moss är det närmaste till en modersfigur jag haft på länge. Det verkar dumt att lämna det här trygga stället.. Men jag måste vidga mina vyer. Och jag måste lämna tillbaka nyckeln till miss Moss någon dag och jag måste berätta för Ema, idag...

- Men senare.. tänker jag, håller tillbaka gråt och vrider om nyckeln i låset.