Del 1

"Jag anade aldrig att det skulle bli såhär.. Men vem klandrar mig? Det finns ju det som är bra också, som att känna natten. Att kunna se det bråkande paret i det där huset. De skulle aldrig kunna ana att de är iaktagna. Att höra den där lilla musen som febrilt söker mat för att mätta sin hunger. Skulle den förstå att jag lyssnade så skulle hennes puls rusa upp till nästan 1000 slag per minut. Att känna, jag känner marken under mig. Som om vi var en. Skulle jag behöva springa så skulle marken inte svika mig. Men det bästa och det sämsta kommer till priset av varandra, att kunna lukta. Jag känner doften utav de bråkande människorna, doften utav den stressade musen. Doften av marken. Även fast dessa dofter inte är åt det positiva hållet, så är de i alla fall inte den varma, hemska metalliska doften av blod..."

Liz
 

Mitt namn är Melissa, men de som känner mig väl kallar mig för Lizzy. Eller Liz.

Jag är 19 år gammal och bor i utkanten av en stad som heter Hidden Springs. I Hidden Springs känner nästan alla varandra, eftersom staden är ganska liten. Eller, känner och känner. Man vet vilka folket är i alla fall!
Det finns både för- och nack-delar med att bo i utkanten såhär som jag gör. Det bästa med det är att det alltid är lugnt och skönt häromkring, det är också skönt för ingen gör spontanbesök hit. Utan de som kommer har ärenden att utföra, sen när de är klara så åker de. Inga onödiga besökare alltså. Men det är även det som kan vara jobbigt ibland, när jag vill ha spontant besök - då vet jag att jag inte får det. 
 

Men jag bor inte här ute helt ensam inte. Jag har min unikt underbara pappa hos mig hela tiden!
John: - Godkväll på dig, tjejen. Jag hoppas att jag inte kommer försent!

Liz: - Nejdå, pappa. Det är ingen fara!
Min mamma dog när jag var nio år gammal. Det är en ganska tragisk historia. Hon var på en jobbkonferans i grannstaden. Min mamma var Fantasy-författare och de skulle på konferansen prata om hennes bok som precis skrivit klart. Vi vet inte så mycket om vad som hände på konferansen, men när hon skulle åka hem så var det slirigt på de krokiga vägarna där omkring. Hon tappade kontroll över bilen på och som slet sig ut över ett stup. Detta hände precis mellan våra städer, i ett stort skogsområde. En vecka efter händelsen inträffat så hittar polisen bilen nedanför stupet, men inte mamma. De säger att hennes kropp måste tagits av vilddjur i skogen, och att när de tog henne så var hon redan död, det hade de säkerhetsställt med DNA-test på de blodet de hittade i bilen. Det fanns ingen möjlighet att man skulle överleva en sådan crash.

John: - Åååh, min mage kurrar rejält! Vad blir det?

Liz: - Det blir.. jag blir avbruten.

- Vad har du gjort idag? Jobbat?

Typiskt pappa. Han bryr sig så mycket att han inte hinner ta emot ett svar innan han ställer en ny fråga..
- Hehe, nej pappa. Idag jobbade Ema. Vi tar varannan dag så här mitt i veckorna, vet du väl? 

- Ja, jusste! Så var det ja!
Ema, Emanuela, är min bästa vän. Om inte min enda vän. Vi har gått i skolan tillsammans så länge jag kan minnas. Och när vi tog examen och skulle skiljas åt, hade ingen utav oss hjärta nog att göra det. Så vi bestämde oss helt enkelt för att söka jobb på samma ställe så att vi kunde jobba tillsammans och träffas varje dag. Det finns bara en liten hake i våran plan, Miss Moss. Bokhandeln där vi jobbar ägs utav Miss Moss. Butiken är väldigt liten, har inte så brett sortiment av varken kunder eller böcker. Därför kom Miss Moss på den brillianta idén att jag skulle jobba måndagar och onsdagar ensam. Medan Ema jobbar tisdagar och torsdagar ensam. Eller ensam och ensam, ifrån varandra kanske jag borde säga. Miss Moss är ju där, 12-14 för att se så allt går bra för oss. På fredagar och lördagar jobbar jag och Ema tillsammans.

- Mmmm, så gott! Nytt recept?

- Nejnej, samma gamla vanliga. Ur mammas kokbok.

- Åå..
Alltid såhär, pappa stänger in sig i sig själv när jag börjar prata om mamma. Oftast så låter jag bli, men ibland kan jag bara inte hejda mig. Jag vill se, se om pappa lärt sig acceptera att mamma är död och inte kommer tillbaka någe mer. Se om han äntligen kan öppna upp sitt skal så vi kan prata minnen ihop. Men det händer aldig. 

- Men Lizzy, ska du inte söka ett annat jobb i staden så du slipper vara ensam så mycket?
- Pappa, jag har ju sagt att jag trivs hos Miss Moss.
- Lilla vännen, tänk på att Ruth är gammal. Hon kommer inte att ha kvar den där butiken länge till.
Jag vet, jag vet. Jag tänker på det varje dag.
- Då jobbar jag väl där tills Miss Moss säljer den.

- Jag vet att Marcs behöver hjälp i sitt företag, de jobbar hemifrån på deras herrgård. En sekreterare behövde han visst, du vet Sam? Och han har en väldigt trevlig son i din ålder också! Då får du sällskap om dagarna!
 

- Pappa?!

Chock, chock, megachock! Vad säger han?
- Pa.. pappa! Jag triv..

Jag blir avbruten igen: - Hmm... Mjo, kan gå, kan gå.

Kan gå?

- Jag ringer till honom imorgon och berättar om dig, vi är gamla klasskamrater jag och Sam, så det ska nog gå!
 

- Tack men nej tack pappa! Jag jobbar kvar på bokhandeln och när det blir dags att byta jobb, då tar jag saken i egna händer och söker ett jobb!
 

Jag blir stolt över hur övertygad jag låter, så jag måste upprepa mig: - Precis, saken i egna händer!

- Hmm...

Pappa ser överrumplad ut innan han tar till hundvalpsögonen: - Jag ville ju bara hjälpa till Pärlan, det vet du väl? Och när jag hörde talas om det här jobbet om Marcs så tänkte jag 'Gud, så bra. Nu slipper Lizzy antingen sitta hemma ensam om dagarna eller hon slipper arbeta ensam om dagarna'. Du vet ju hur orolig jag blir när du är ensam..!
Orolighetssnacket.

- Du kan väl tänka på saken, kära du?

Faktum är att jag gillar att vara ensam. I bokhandeln begraver jag mig i skönlitteratur och faktaböcker. Hemma så blir det en massa hushållsarbete som ska göras. Och eftersom pappa inte gör det, hur ska det då bli gjort?

Men jag vill inte svika honom: - Okej, jag ska tänka på saken.

Efter kvällens middag så sätter jag igång med lite sysslor jag glömt göra under dagen. Eftersom det är min tur att jobba imorgon så måste det göras i kväll, om det inte ska ligga en massa kläder och stinka här hemma! Att tvätta finner jag rogivande så det är ingenting som stör mig alls. Speciellt inte när jag hör klirret från porslinet som pappa diskar ute i köket, jag tvättar kläder mycket hellre än att diska fat!
 

- Doseringen utav det här då...? Lagom är alltid bäst.


"Undrar jag om jag ska fundera på det där jobbet pappa pratade om.. Att testa nåt nytt kan väl aldrig vara fel?"
Mitt i mina tankar får jag plötsligt en känsla som säger åt mig att vända mig om.

Jag hoppar till när jag ser att någonting befinner sig utanför fönstret. Men vid närmare inspektion så ser jag att det bara är en liten katt. Men här ute?


Jag närmar mig fönstret för att få en närmare titt på den lilla kissen, men då smyger den iväg runt knuten på huset.


"Vad.. nu då?"
Tusen tankar flackar runt: Är den skadad? Har den gått vilse? Är det en vildkatt? Hade den halsband?

Men jag samlar mig och kommer fram till att det enda jag kan göra är att ge den någonting att äta. Så jag går till köket, hämtar våran gamla hunds matskål och fyller den med hackade köttbullar.
Jag ställer skålen vid altandörren så jag kan se den från mitt rum. På så sätt kan jag eventuellt fånga in den om den har halsband. "Vilken toppen-idé!"

Ett prassel hörs ifrån undervegetationen i närheten av mig. Ända sedan jag fick veta att mamma råkade ut för vilda djur har jag haft en väldig respekt för dem. Och det här prasslet som kommer närmre och närmre ger mig kalla kårar! Jag är påväg att skrika rakt ut när silhuetten uppenbarar sig. Men jag hinner inte, ögonen är snabbare och jag ser att det är den lilla katten som kommer mot mig.
"Åååh.. Den måste känt lukten av maten.." Andas jag ut och min puls börjar gå tillbaka till det normala.

- Där skrämde du mig allt, lille vän! säger jag och tittar katten rakt i ögonen.

Jag kommer genast på mitt misstag, man ska inte se katter i ögonen. Men den här katten verkar inte ta illa upp, den står glatt kvar och nästan stirrar in i mina ögon.

Den viftar glatt med svansen som en hund, och hade katter kunnat le så är jag säker på att denna hade hånflinat mot mig!

Jag börjar fundera kring katten. Den har inget halsband, den verkar inte hungrig, men den är inte vild för den har kommit så pass nära.. 

I mitt öppna sinne så formar sig en tanke. Jag vet att den är vetenskapligt omöjlig, men jag vill att den ska vara sann. Återfödelse, att någon som inte är färdig med något här på jorden uppenbarar sig i annan skepnad för att avsluta det.
- Mamma..? säger jag rakt utan att tänka på det.

Katten måste ha förstått mina tramsiga tankar för den tassar snabbt iväg. Jag kommer på mig själv med hur korkat det låter, mamma? I en katts skepnad? Jag har säkart varit alldeles för stressad idag!

Klockan ringer tidigt nästa dag, det är min tur att jobba i bokhandeln.

Jag tittar ut genom altandörren och ser matskålen. Jag blir med ens påmind om mina pinsamma bravader föregående kväll. Katten måste tyckt jag var så knäpp att den lämna all maten i protest..

Ute i köket står pappa och donar med frukosten.

- Godmorgon pappa!

Han bränner den självklart.

- Åååh, attans också! Hehe, godmorgon min solstråle.

Men jag kan inte släppa tankarna om katten.
- Pappa, såg du en katt häromkring igår kväll?
- En katt? Nej.. Men en hund tyckte jag mig faktiskt se! 

En hund? Menar han allvar?
- Säkert på att det inte var en katt? Normalstor, orange i pälsen.

- Näpp. Den här hunden var svart och stor. Som en varg.

Pappas svar chockerar mig lite.

Vi äter pappas brända frukost tillsammans på uteplatsen.
- Jag kan ju hämta dig ikväll när du jobbat klart. Vill du det?

Det är faktiskt ganska kyligt att gå hela den vägen hem, men pappa oroar sig inte så mycket över att jag ska frysa. Känner jag honom rätt så vill han nog bara inte att jag ska gå hem i mörkret, helt ensam. 

- Ja tack. Pappa?

Han "Mmmm"-ar fram ett svar.

- Du kan ringa Marcs, det vore nog bra om jag i alla fall åkte och tittade. För att se om jag kan jobba och trivas där alltså..

- Vaa?! pappas ögon tindrar.
 

- Jag går och ringer med detsamma, innan jag åker till jobbet! säger han och flyger upp ur stolen.
 

Jag sitter ensam kvar en stund och funderar på om jag verkligen kan tänka mig att arbeta som sekreterare hos familjen Marcs. Samuel "Sam" Marcs vet jag lagom mycket om, han är en snorrik översittare i 50årsåldern som har alla i Hidden Springs lindade runt sitt lillfinger. Hans son Jack är dock ett mysterium. Tydligen ska han vara lika gammal som jag, men vi har ingenting annat gemensamt. Ryktena går att Jack bott hos sin mamma i ett annat land tills den dagen då han plötsligt dök upp här i Hidden Springs för cirka ett och ett halvt år sedan. Jag har sett Jack en handfull gånger sedan han kom hit, han verkar begraven i tankar och aldrig särskilt intresserad på vad som pågår omkring honom. Faktiskt, av hans ansiktsuttryck att döma, så verkar det som att han inte vill vara här i Hidden Springs över huvud taget.

En vanlig dag går jag ca 50 minuter innan jag börjar. Då får jag gå först 30 minuter längst grusvägen genom skogen till busshållsplatsen. Bussen därifrån tar sedan cirka 15 minuter på sig in till stan.
 

På vägen till bussen brukar jag alltid ta mig tid till att fundera över saker. Oftast brukar det bli vilka böcker jag funderar på att läsa när jag väl kommer till bokhandeln. Men idag kan jag bara inte sluta att fundera på sekreterarjobbet hos Marcs. Jag tror att jag börjar hoppas på att jag verkligen kan få jobb där.

Någonting annat tjäl min uppmärksamhet.
 

"Katten, från igår?"

Jag blinkar hårt och anstränger mig sedan att fokusera blicken vid katten som snabbt försvinner ur synhåll.
"Var det den katten?"

Att springa efter en katt verkar helt tokigt, så jag fortsätter helt enkelt att gå. Trots att jag gör det, känner jag mig iakttagen hela tiden.
 

Men när jag tittar så finns det ingenting där...
 

Jag hoppar på bussen, och mycket riktigt så är jag utanför Miss Moss' bokhandel tjugo minuter senare.
 

- Hallå? ropar jag lätt i takt med ringklockan som plingar till vid dörren när jag kliver in.

Jag hör ett hasande komma närmare och strax tittar miss Moss ut vid en dörrkarm.

Miss Moss, Ruth: - Ååh, god dag Melissa. hälsar hon medan hon börjar gå mot mig.

- Hejsan Ruth, har det varit jobbigt nu på morgonen? svarar jag henne med ett litet leende.
 

- Nejdå, Melissa. Faktiskt så öppnade jag precis.

- Det är du som är precis i tid, lika punktlig som vanligt. säger hon hest och gör en passande rörelse till.
 

Det gör mig en smula generad men glad.

Runt klockan 15:00 kom Ema in i butiken.

Emanuela: - Haaaaaaaaaaaaallå!

Lika ljudligt som vanligt..
- Ema? Du vet att det är din lediga dag va?

- Jaaa, men Gud! Du måste få veta det här Liz!

- Vart är Ruth?

- Och fikar med en väninna på nåt café. Hon tog sen lunch idag.

- Okej, men vill du veta Liz?! säger hon snabbt och ivrigt.

- Måste jag? frågar jag tradigt.

Jag slår mig ner med en bok i protest. Jag vet att Ema bara kommer att prata om någon utav hennes tusen triljoner pojkvänner som hon skiftar mellan. Olika varje gång vi träffas och den nya alltid fler gånger bättre än den tidigare.

Jag antar att jag inte har något val när Ema sätter sig i fåtöljen bredvid min. Jag kan inte undgå det här samtalet.

- Okejdå. Men vi går och sätter oss längre in.

Ema skuttar likt Bambi till soffgruppen längst in i butiken.
- Han är bara bäääst! inleder hon samtalet.
Ovanligt?

- Vet du, vet du? Han har eget hem och egen bil, dessutom är han hur cool som helst. Bra va? Vet du, Liz? Jag tror han är den rätta!

Jag himlar med ögonen och tittar på henne skeptiskt: - Det menar du inte?

- Du tror mig inte ju!

- Hur skulle jag kunna göra det Ema? Du pratar ju om nya killar varje vecka!
 

- Du får tycka vad du vill, men jag vet att Jack är speciell.

Jack!?

Mitt hjärta slår konstigt nog frivolter när hon säger "Jack". Men varför?

- Jack Marcs?

- Jack Marcs? Seriöst? Kan den killen ens snacka?

Jag flinar till svar: - Hehe, vem vet? säger jag mellan sammanbitna tänder.

- Jackson såklart! Han gick i tredje ring när vi gick i första. Blond, ganska ståtlig kille?

- Ahaa...

Jag får upp bilden på Jackson i huvudet och är lättad över att hon inte menade Jack. Varför kan jag inte riktigt svara på. Det kändes bara fel att Ema skulle kunna smälta hjärtat på en sån kille som Jack, och om hon lyckades - vart var det då alla ungdomar hängde tillsammans om kvällarna som jag måste missa då? Nej, lättad är jag helt enkelt.

- Vad pratar ni ungdomar om nu då? frågar Ruth medan hon vandrar in i rummet.

- Ema är kär... igen. svarar jag henne.

- Jaså? Du är populär bland pojkarna du, Emanuela.
 

- En gåva från födseln! svarar Ema självsäkert.
 

- Men nu har jag letat klart, för jag har hittat Jack!

- Så säger ju du varje gång Ema! jag nästan ryter till.

- Äsch, du är bara avundsjuk Liz! Häng med mig ut så kanske du också träffar nån tillslut!

Hon får tyst på mig med den meningen.
- Det.. det är ingen brådska. säger jag tyst till mitt försvar. 

- Mycket riktigt Melissa. svarar miss Moss.

- Jag träffade Oscar när jag var 28 år gammal. Maken jag hade dessförinnan var inget att ha. Så att brådska med sådana saker är ingenting man behöver göra. Kärleken dyker upp när man minst anar det!

Vi sitter och pratar en lång stund till alla tre, men när klockan börjar närma sig 18:00 går miss Moss och Emanuela hem. 

- Är det säkert att du klarar dig nu ensam till klockan 19, Melissa? frågar miss Moss.

- Jadå! Absolut ingen fara! Ta det lugnt hem nu!

Den resterade ensamma timmen spenderar jag med att plocka i ordning i butiken. Lägger böcker på plats och prismärker de nya som kommit in. Det allra sista jag gör är att diska disken.

När jag är färdig med det går jag mot personalrummet för att klä på mig ytterkläderna.
 

Jag ser något i ögonvrån på vägen dit och vänder mig snabbt om.

Vyn chockerar mig.

Tyst står jag och tittar på det som fångat min uppmärksamhet.

Det är inte förrän de rör sig som jag får förmågan att göra detsamma. Jag är hundra procent säker på att en av katterna var den orangea som befann sig på våran gård igår kväll. Den orangea som jag såg i morse på vägen till jobbet. Har katten följt mig hit? Och vilken var den andra vita?
En bil tutar ute på gatan.

Jag känner igen tutan mycket väl, det är pappas. Jag kommer på det han sagt tidigare idag på morgonen, att han skulle komma och hämta mig. Jag greppar fort om nycklarna och går mot butiksdörren.

När jag kommer ut genom den tittar jag mig omkring efter katterna, men jag ser dem inte. Pappa kommer gåendes mot butiken: - Är allt okej Melissa?

Han måste skrämt dem..

- Hehe, jadå. Allt är bra!

Vi sätter oss i bilen och det första pappa säger är: - Jag har pratat med Sam. Han vil att du kommer på intervju imorgon. Går det för sig?

Jag svarar utan att tänka mig för: - Visst.

Mina tankar är för upptagna med katterna.

Ingenting annat fångar min uppmärksamhet.

Förutom två märkligt bekanta blickar...