Färgerna:

Arthur - Grå

Feline - Grön

Mary - Lila

Övriga och tillfälliga får resterande färger.

... Del 4 ...

Du & Jag

Feline hälsar och leder in Arthur i huset. När Feline är säker på att det bara är Arthur som kommit på besök så ropar hon ner Mary.
Feline: - Mary, den här mannen heter Arthur och han har kommit hit för att besöka oss med ett viktigt ärende.
Mary: - Vadå för ärende?

Feline vänder sig mot Arthur.
- Arthur? Är det okej om jag talar med Mary en stund i enrum?
Arthur: - Självklart. Jag väntar utanför så länge.  

- Okej Mary. Så här ligger det till, jag hade hoppats på att jag kunde säga detta på ett annorlunda sätt. Men det här läget tillåter inte det; du är inte enligt kött och blod mitt barn. Vi kommer ifrån olika ätt och jag är inte din riktiga mamma.

- Vad, vad menar du? Ma.. mamma?

- Att du inte är min riktiga dotter.

- Men, men vem är det då?

- Jag har ingen dotter, på riktigt. Men enda sen du kom hit så har du alltid varit min, för mig, riktiga dotter. Jag hoppas att du förstår, Mary.

- Jag.. jag vet inte vad jag ska säga mamma. Är Arthur min riktiga mamma?

- Nej. Arthur är en man, han kan inte vara mamma.

- Varför är Arthur här då?

- Han är här för att han var den man som först förde dig hit. Min man, Cai, blev skadad för länge sedan medan han var iväg på en resa. Arthur fann honom svag och eländig på vägen, men han fann inte Cai ensam utan med ett flickebarn. Arthur antog att detta flickebarn tillhörde Cai och tog med henne hit när han skulle berätta att Cai inte hade klarat sig på grund av hans skador. Jag blev väldigt chockad när Arthur kom med dig, men han framförde att Cai sagt att det var viktigt att du skulle följa med Arthur hit. Sedan dess har du bott här medan Arthur sökt efter dina riktiga föräldrar..

Mary berättar för Feline att hon förstår och de kallar in Arthur igen för att höra vad han har att säga. 

- Feline, mina nyheter är likväl goda som dåliga. Jag har inte funnit flickans biologiska föräldrar. Men, jag har funnit ett hem där hon kan bo tillsammans med en annan familj närmare där jag bor. Då kan jag hjälpa till att hålla reda på henne medan jag fortsätter att leta efter föräldrarna.

Mary börjar gråta.

- Jag vill inte iväg! Jag har ett hem och jag vill stanna här! Snälla, mamma. Säg att jag får, jag ber!

- Mary?

- Jag vet att detta kanske låter ologiskt, men jag vill helst att Mary stannar här med mig. Det har som sagt gått en tid sedan hon först kom hit och vårat band har vuxit allt starkare. Jag tror inte jag skulle kunna klara mig själv här nu utan Mary. Det är hon och jag..

- Jag tycker ni ska ge upp sökandet och leva för någonting annat istället, Arthur. Jag och Mary klarar oss bäst ensamma tillsammans från och med nu.

- Om det är så ni vill ha det så förstår jag det verkligen.

Arthur stannar ett tag, men beger sig sedan hemåt efter han lovat att han inte ska leta längre efter Mary's biologiska föräldrar.

Och Mary är allt annat än ledsen.

- Mamma?

- Ja, Mary?

- Vart kom Arthur ifrån?

- Vad menar du?

- Han kom utifrån va? Från en stad, som i böcker?

- Jag vet inte, min kära.

- Jag undrar hur det är där ute.

- Det är ingen vacker syn. Bara hemska saker händer där ute. Livet har ingen naturlig gång. Människor dödar varandra för saker.

- Jag skulle ändå vilja se... bara lite..

- Mary, vi hör hit. Du och jag, Mary.