Gameplay: 1, 2 och 3.

Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10, Del 11, Del 12, Del 13, Del 14, Del 15, Del 16, Del 17, Del 18, Del 19

~~~~~~~~~~~~~~~~

Uppbyggnaden med meningar och tankar är densamma i denna serie som den är i Greenwoods'. Läs inlägget här om hur du läser Greenwoods'.

Rollista:

Anna - Rosa

Wodan - Blå

Matthew - Orange

Sandra - Lila

Alex - Grön

Lorinda Lindsy - Mörkt gul
Terés Dutiel - Lavendel
Michelle Dutiel - Turkos
Vincent - Cyan
Carl - Vinröd

Gäster / Tillfälliga - Grå & Magenta.

Del 20

 Mirja: - V-vi klarar det aldrig! Eller, klarar vi det?
Vincent: - Typiskt.. Jag vet faktiskt inte!
Anna: - Jag har en idé! 

 Anna vänder sig mot Vincent som ser frågande ut:
- Vad har du för idé? säger han och lyfter ena ögonbrynet.

- Vi måste helt enkelt upp på taket, det är den enda stället moderskeppet kommer se oss ifrån. Det är endast därifrån vi kommer att kunna signalera om att vi är här!
 Mirja ser skeptisk ut: - Helt enkelt? Hur skulle det kunna bli helt enkelt?
Vincent och Anna inspekterar Mirja och väntar på förklaringen varför inte det skulle funka.
Mirja pustar: - Men åh, förstår ni ingenting? Om moderskeppet tar oss för Jord-folk är vi så gott som döda! Och, inse det, vi är mycket bättre pricktavlor uppe på taket!
- Åh.. Det tänkte jag inte på. Men det är värt risken! Vi måste härifrån.
- Jag tycker ock..
Anna hinner inte ens säga hela meningen innan ett skott uppifrån svishar förbi henne och ner i backen precis intill dem.
De tittar chockat på varandra: - SPRING!
  Alla får snabbt upp farten och tar skydd vid ett gammalt industriområde. De är inte säkra på vart de exakt befinner sig, men de blir i alla fall inte beskjutna längre.

  
De stannar tvärt när de märker att de inte kommer längre, de har hamnat i en återvändsgränd. Går de tillbaka riskerar dem att bli beskjutna igen.
- N-nu då!?

 - Jag vet inte.

  - Vi... måste inse det...

  - Ja.

  Ressigören: - BRYT, bryyyyt!
Kamerorna omkring de tre stjärnorna slutar rulla och alla som varit så tysta runt omrking börjar diskutera effekter och ideér. Några tar en kaffepaus, men de aldrig flesta arbetarna börjar packa ihop sina saker för att bege sig hemåt.
 Carl som stått och tittat på Anna bakom kameran hela tiden går fram till henne.
Carl: - Suveränt! Jag hade inte förväntat mig detta, att du skulle vara så bra på din första filminspelningsdag. Och vi som hållit på enda sedan imorse, är du trött?
- Nejdå! Tycker du jag var bra?
- Ja, du är verkligen begåvad!

 - Fortsätter du såhär kommer du få fler roller i andra filmer, om du nu vill satsa på att bli skådespelerska!
- Det är verkligen spännande att göra film! 

  - Vad vill du att jag ska göra?
- Ha MER inlevelse! Du spelar en rädd karaktär, men när ditt "verkliga" mod sätter in så syns det igenom. Du ska vara rädd, inte tuff.
- Ååh, okej. Jag ska försöka mer!
- Bra!

 Vincent, Annas motspelare, går fram till Anna och Carl.
- Bra jobbat Anna! Jag trodde aldrig att du skulle vara såhär duktig. Jag är glad att jag antog mig rollen som din motspelare, jag tror att den här filmen kommer att bli en succé!

 - Åh, tack Vincent! Tror du det?
- En succé? Jadå!
- Haha, som sagt tack, men vi alla vet att du är den riktiga stjärnan i den här filmen! Jag är faktiskt ett stort fan, jag tror jag sätt alla dina filmer faktiskt!

 - Vaa!?
- Haha, ja!
- Coolt! Jag menar det coolt!

 - Hör upp allihopa! Nu börjar vi igen!

  
- YES SIR!

 De åker till utkanten av Bridgeport för att spela in de sista scenerna utav filmen.
- Anna, de här slutscenerna kommer att knyta ihop hela filmen. Känslor är otroligt viktigt! Förmedlandet av känslor, era känslor. Förstår du?
 
- J-jo.. Men jag är lite nervös. Eller mycket nervös!

 
- Ta det lugnt Anna.. Du om någon borde ju veta att allt på film är ju bara skådespeleri. Allt är ju liksom, på låtsas...

 - Du ordnar det, okej?
- Hehe, tror du?
- Nej, jag vet. Det klart du fixar det! Det är ju egentligen ingenting emot när ni hoppade bland "hustaken" i de tidigare scenerna.
- Jag betvivlar mig inte fysiskt, Carl!
- Tänk då att Vincent är någon du tycker om. Alltså verkligen, verkligen tycker om.
- Verkligen, verkligen...?
Anna blir överraskad av hennes tankar.
"Varför dyker inte Alex upp som första tanke..? Tycker jag inte verkligen, verkligen om honom?" 

 Vincent har smugit upp bakom dem och hört det senaste ur konversationen.
- Det går bra! Det kändes knäppt första gången för mig också.
- O-okej..
- Då kör vi alla sammans!
 Anna och Vincent börjar gå ifrån de andra.
- Stopp, stopp! Där blir bra! Kameror redo?
Kameramännen: - Ja!
- Ljud?
Ljudteknikerna: - Yes!

 - Lugn?
- Fotografer?
- Knappast..
Fotograferna: - Ja!
- Det är fint här.
- J-jo..

 Vincent vänder sig mot Anna.
- Då fixar vi det här då?

 - Gör som din agent sa, låtsas bara att jag är någon du verkligen gillar.  Nån sjukt snygg kille.
 - Äh, sluta. Du är ju "sjukt snygg" ju.
- Tänk på känslan då, som du vill förmedla. Det brukar jag alltid tänka på. Hur man vill att det här ska uppfattas av de som kommer att kolla på filmen.

 Filmcrewet och de andra står beredda med kamerorna i högsta hugg.

  
- Hittat känslan?
- Jag tror det, har du?
- Hehe, jag har den alltid. Proffesionell du vet.
- Aah! Juste, hur kunde jag glömma?
 
- Då kör vi.
Vincent sträcker sig mot Annas hand och hennes hjärta börjar rusa.
 - Ja-jag tappade känslan!
- Hitta den..
Anna slappnar av och tittar på Vincent.
"Varför kan jag inte bara vara som han? Lugn och sansad vilken scen det än handlar om. Jag vet ju att jag vill göra film, och om det här ingår i film - då måste jag klara av det! Allt annat åtsido, nu kör jag! Det gör ju absolut ingenting att han verkligen är tok-snygg..."

Anna greppar tillbaka om Vincents händer.
- Finns den?
Anna rodnar och tittar upp på honom, rädd att han läst av vad hon just tänkte..

På avstånd, verkar det som att rodnaden ser ut att vara en romantisk känsla mot Vincent.
- De ser ut att vara helt nerkärade i varandra ju!
- Bra... bra...