Gameplay: 1, 2 och 3.

Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10, Del 11, Del 12, Del 13, Del 14, Del 15, Del 16, Del 17, Del 18, Del 19, Del 20, Del 21, Del 22

~~~~~~~~~~~~~~~~

Uppbyggnaden med meningar och tankar är densamma i denna serie som den är i Greenwoods'. Läs inlägget här om hur du läser Greenwoods'.

Rollista:

Anna - Rosa

Wodan - Blå

Matthew - Orange

Sandra - Lila

Alex - Grön

Lorinda Lindsy - Mörkt gul
Terés Dutiel - Lavendel 926eb7
Michelle Dutiel - Turkos
Vincent - Cyan 009bc1
Carl - Vinröd
Mirja - Biege

Gäster / Tillfälliga - Grå & Magenta.

Del 23

Terés: - Det är alldeles försent? Måste du verkligen?
Terés låter tjinkig och dallrar på rösten. Hon vill säga till Anna på skarpen men vågar inte efter Anna berättat för Terés att hon hörde allt Terés sa om henne och Alex. Fyra dagar har gått och Anna har bara suttit hemma och tänkt. Tänkt på det Terés sa, men framförallt på hur hon på bästa sätt ska glömma Alex med tanke på att han inte verkar vilja ha någon kontakt med henne.
 - Jag tycker det är dumt, okej? En person med sådan status som du har ska inte ränna runt tre på natten ensam ute?
Den här natten vill Anna rensa tankarna med frisk luft och en härlig promenad istället för att sitta vaken och grubbla i sängen. Hon kanske till och med blir så pass trött att hon kan sova mer än en timme i sträck!
  
- Snäällaa.. Anna!
Anna låter irriterad: - Åh! Ge dig nu Terés!
- Kan inte du följa med henne Carl?
Carl som varit passiv i samtalet hittills svarar snabbt: - Va? Jag?
 - Det blir väl bra Anna? Så slipper du gå själv?
Terés tror att Anna har sömn- och depressions-problem på grund av att hon gick bakom ryggen och pratade om det känsliga ämnet; Anna och Alex. Men egentligen är Anna mest sur över att det Terés sa var sant, och det fick hon även bekräftat av Alex när han slängde luren i örat på henne när hon försökte kontakta honom. Men det är ingenting hon tänker säga till Terés. Hon tycker att Terés också borde få lida av lite negativa känslor först..
 - Varför låter vi henne inte bara gå själv? Hon är en vuxen människa Terés?
Anna står inför dem och ångrar att hon ens sa att hon var på väg ut. Nu har det här samtalet förvandlats intill någonting som säkert skulle uppstå om en tonåring bad sina föräldrar om lov att gå ut såhär pass sent.
 - Om det skulle hända Anna nåt nu medan vi inte är sams så skulle jag aldrig förlåta mig själv!
Anna inspekterar Terés: - Och om vi var sams då?
- Det hör inte hit! svarar Terés spydigt.
 Hon riktar blicken mot Carl: - Snälla, prata vett med henne!
Nu börjar det verkligen falla in på tonåring-föräldra-snacket.
 - Ibland förstår jag inte hur ni orkar hålla på...
  Terés börjar inse att hon har svårt för att vinna den här matchen.
  - Okejdå! Men ropa inte på mig om någonting händer!
  Hon börjar gå därifrån.
- Ni finner mig i badet!
 - Hur är det med dig? frågar Carl lugnt när han hör att Terés börjar spola upp badvatten.
- Det... ehm. Det gör ont.
- Hur då?
 - Vad menar du "hur då"?
- Ja, säg hur det gör ont. Det kanske får dig att känna dig bättre.
- Hmm...
Anna tänker efter hur hon ska förmulera känslan hon har inom sig.
- Tänk dig.. Att du saknar någonting, som en del av dig själv. Du saknar det hela tiden, varje minut, varje timme - varje dag. Och det känns som att det är hopplöst, för hur mycket du än saknar så kommer det aldrig att bli som det en gång har varit.
 Carl tänker efter en lång stund på det Anna just sagt.
- Det låter verkligen som att du behöver en promenad.. Att tänka över allt detta på. Men, tänk också på att om inte mörkret någon gång dök upp - så skulle vi aldrig få möjligheten till att se stjärnorna.
 De kom överrens om att Anna skulle ringa när hon ville komma hem så skulle Carl skicka en bil så hon snabbt kommer hem.
Men tills dess så har Anna en lång känslosam promenad framför sig. Mesta delen utav den tänker hon på Alex, men när hon passerar fjärilskupolen där Matthew en gång friade till henne så börjar hon tänka på honom.
 "Och jag som försökte intala mig själv att gången efter Matthew skulle bli rätt..."
  Anna tar den långa vägen runt fjärilskupolen, vägen som går längst vattenbrynet. Vågornas klunkande mot strandens sand och stenar har en lugnande inverkan på henne och hon börjar känna en uns av ro inom sig.
  Svagt så smyger sig ett annat ljud sig på medan Anna fortsätter sin väg längst vattnet. Även fast detta inte är ett så värst naturligt ljud, inte heller vad de flesta  skulle uppleva som ro-givande - så finner Anna ljudet från trummorna harmoniskt och inte alls stressande.
   Trummorna spelas på av en tjej inne i ett stort lusthus och Anna smyger sig närmre för att höra lite bättre.
Hon är riktigt duktigt hon som spelar. Trummar i fina lugna takter, med inte alls hårda slag.
 "Jag hoppas hon mår bra..." dyker upp i Annas tankar från ingenstans och det slår henne direkt efter att tjejen trummar sorgsamt.
  Men nog har Anna med hennes egna problem så hon traskar vidare.
  Hon stannar till vid en fontän i närheten och tittar rakt in i strålen.
Men det är inte vattnet som fångar hennes uppmärksamhet den här gången...
 ... utan personen som befinner sig där bakom (och en bit ifrån).
   Vincent verkar djupt försjunken i sin bok.
  - Är den bra?
  Vincent: - Åh! Anna, gisses. Du skrämde mig, Anna.. svarar Vincent lättsamt.
- Gjorde jag? Förlåt.
 - Hehe, det är ingen fara! säger han och ler.
  - Vilken tur...
- Slå dig ner vet jag! Det var ett tag sedan. Jag har varken sett dig på galor eller i media.
 Anna kommer snabbt på en vit lögn: - Åh, jag har varit sjuk. Influensa!
  - Mitt i sommaren?
"Shit? Kan man inte ha det!?"
 - Halsfluss då?
- Haha! Då får jag verkligen hoppas att jag inte har blivit smittad.
- Ehm, hur menar du?
- Med tanke på vår kyss, alltså.
- Åh! Juste!
Anna blir lite generad och byter snabbt samtalsämne: - Vad är det för bok?
 - Äh, en fantasy-bok bara. Spännande. Brukar komma ut hit och läsa ibland när jag inte kan sova. Jag antar att du inte heller kan sova.
  Anna börjar se lite dyster ut: - Nej.. Det kan jag faktiskt inte...
- Du borde läsa en bra bok! Du kan få låna denna boken av mig! Jag har redan läst den tre gånger.
 - Har du?
- Japp..
- Slutar den lyckligt?
- Tillräckligt.
- Åhh..
Anna ser fortfarande dyster ut.
- Vill du ha mat? Jag börjar bli lite hungrig! Jag har suttit här sen elva!
Anna kan inte motstå Vincents snälla ansiktsuttryck när han frågar utan går med på att åka och äta frukost med honom. Klockan börjar ju trots allt närma sig halv fem på morgonen. 

 De åker till det enda stället som har öppet, en snabbmatskedja, och på vägen dit så pratar de om fantasy-boken och sedan också om filmen som de nyligen spelat in tillsammans.
- Du måste gå på film-galan! Och premiären såklart! Filmpremiären.
Äntligen har Annas negativa tankar skingrats och hon pratar glatt med Vincent som om hon inte var olycklig alls.
 Men när dörrplingan till snabbmatskedjan som de precis närmat sig pinglar och en person går ut från restaurangen så fryser hela Annas mage till is. Hjärtat slår dubbelt så snabbt och är nästan på väg ur bröstkorgen på henne.
  Och känslan av att hon bär en säck med sten med henne var hon än går kommer tillbaka...
"Varför var du tvungen att dyka upp här...?"