Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4, Del 5, Del 6, Del 7, Del 8, Del 9, Del 10, Del 11, Del 12, Del 13, Del 14, Del 15, Del 16, Del 17, Del 18, Del 19, Del 20, Del 21, Del 22, Del 23, Del 24, Del 25, Del 26, Del 27, Del 28, Del 29, Del 30, Del 31 1/2,Del 31 2/2, Del 32, Del 33, Del 34, Del 35, Del 36, Del 37, Del 38, Del 39, Del 40, Del 41, Del 42, Del 43, Del 44, Del 45, Del 46, Del 47, Del 48, Del 49, Del 50

En förklaring till hur du läser Greenwoods' finner du här.

Färgerna:

Africa - Grön

Rufus - Orange

Leah - Röd

Bella - Rosa #b76e92

Hannah - Kryddbär

Kauro - Gulgrön #7aa300

William Zide - Brun #473426

Corinne - Mesigt Grön #789768

Gäster - Grå, samt övriga färger.

Läs mer om ändringarna som skedde vid del 20 och del 28 här.

__________ Del 51 _________

Dagen efter så möter Bella upp Alice utanför skolan. 
Bella: - Hur gick det nu då? Att komma tillbaka till klassen och så första dagen?
 Alice: - Man kan ju inte säga att jag är saknad direkt. Men jag har bett Elienne, bland andra, att förlåta mig. Men jag ska såklart bevisa för dem genom handling att jag ändrats. Tack för att du ställer upp Bella, fast jag varit så hemskt elak mot dig. Det betyder mycket må du tro.
  - Ingen orsak, Alice. Jag ställer mer än gärna upp för mina vänner.
När Bella säger det sista ordet så skiner hela Alices' ansikte upp.
- Vill du hitta på nåt i dag Bella? Vi kan gå och ta en glass eller nåt?
 Africas röst dånar svagt i bakhuvudet på Bella. Umgås inte med Alice är de enda orden hon kan urskilja av vad hon hör inom sig. Bella tar åt sig av orden.
- Inte, ehm. Inte idag Alice. Jag måste styra upp med ett par grejer.
Alice tittar frågande på Bella.
- .. själv alltså.
- Jaha, okej..
 - Men en annan gång kanske?
- Visst.
- Bra, då syns vi!
 Alice lämnar Bella ensam kvar på skolgården.
 I 10 minuter står hon och sparkar i gruset. Och hela tiden intalar hon sig att hon väntar på Leah, fast det är svårt att lura i sig själv när man vet att man väntar någon annan.
 Ytterligare fem minuter senare så sätter sig Bella på gräsmatten och tar lite av dödtiden att göra läxorna på.
  När klockan slår 15:00 så passerar William entrédörrarna på skolan påväg hem, han hinner se Bella innan hon ser honom.
  Efter ett tag så ser även Bella att han kommit ut från skolan tätt följd av Leah.
"William?"
 Bella rusar snabbt mot dem båda och bereder sig känslomässigt samtidigt för att kunna konfrontera William med varför han betedde sig så underligt under gårdagen.
  Men när hon kommer fram möts hon av en kylig blick som först träffar hennes egen, men som sedan riktar sig framåt för att föra sin mästares kropp hemåt. Han lämnar platsen med bestämda steg.
  Leah förstår direkt.
Leah: - Vad har hänt?
 - Ska jag vara ärlig så vet jag inte, det var det jag hade tänkt att fråga.
  - Men det löser väl sig, som allt annat..
  - Du såg väl att han inte tog skolbussen hem? Du kommer fortfarande hinna ifatt honom om du springer nu?
  Bella sätter fart efter William.
  - Super...
  Han har inte hunnit långt men Bella får ändå anstränga sig för att hinna ikapp så att hon inte plötsligt förlorar sikten av honom ifall han väljer att svänga av i något krön.
  - Will! Stanna!
Han fortsätter gå, obemärkt.
 Då ställer sig Bella bestämt framför honom.
-Stopp.
Hennes blick är mild, men rösten sträng.
 Han säger fortfarande ingenting och Bella mildrar sitt intryck och försöker få igång ett samtal.
- Ehm, hade du en dålig dag i skolan?
Äntligen säger han något: - Bella? Jag skulle inte vara sur på dig för en sådan sak?
- Så du är sur?
William: - Ja?
 - Vad.. v-vad är det då?
- Förstår du verkligen inte?
 - Nej, snälla, vadå?
William suckar.

- Allt det här med Alice kanske? Vad är det liksom? Skulle inte su sluta att vara vän med henne på grund av hennes falskhet? Var det någonting som du och jag var överrens om den kvällen Bella, så var det väl ändå vad vi båda tyckte om Alice?!
  En eld tänds till inom Bella. Lika intensiv som tändvätska på en sprakande brasa.
- Var det det enda vi hade gemensamt den kvällen?
 William svarar henne med lugn röst för att inte slänga ännu mer tändvätska: - Du, åh Bella. Du förstår ju inte? Folk kommer inte och går ur det blå från ingenstans och ändras sådär? Det funkar inte, och speciellt inte från djävul till ängel om man får säga så.
  - Men om det var det enda vi hade gemensamt kan du lika gärna gå.
Bella säger det så tyst så William uppfattar inte de sista orden.
- Vadå?
- ... då kan du lika gärna gå!
Hon ångrar sig att hon sa så i samma veva som orden lämnar hennes mun.
 - Visst, visst..
Orden som han säger betyder inte så mycket för henne just nu, däremot blicken. Den finns där som en öppen bok men är ändå så svår att tyda. Som om boken hade varit på ett annorlunda språk.

"Rädd, ledsen, arg?"
 Det enda hon verkligen kunde tyda var hennes egna känslomässiga tillstånd: "Alla får gå.. Alla, precis alla, kan lämna mig nu. Bara inte du."